För många år sedan gick jag en projektledarutbildning. Läraren var övertygad om att det inte var någon mening med beslut som det inte fanns konsensus kring. Därför skulle beslut få ta tid.
Trodde jag på det då gör jag det i alla fall inte nu.
Jag tror inte på konsensus som ett sätt att flytta fram positionerna. Om vi alltid ska ha samstämmighet innebär det kompromisser och då går det alldeles för långsamt, resultatet riskerar dessutom att bli urvattnat och inte speciellt bra. Jag orkar snart inte lyssna på mig själv när jag mässar om otillgänglighet och diskriminering och jag vill definitivt inte höra ett ord till från politiker som framhärdar sin goda vilja och hur viktigt det är med allas rätt till delaktighet men sedan inte gör något åt det.

Jag tänker naturligtvis bland annat på den högaktuella utredningen av Hans Ytterberg om utökad diskrimineringslagstiftning. Denna har undanhållits allmänheten i fem månader medan den valsat runt mellan departement och regeringspartier.
Vad jag förstår är det ytterst ovanligt att en utredning av denna dignitet hanteras på ett sådant sätt och jag frågar mig naturligtvis varför, även om jag tror mig veta svaret.

När det handlar om våra rättigheter finns en tendens att det alltid landar i kostnader.
Man har väl stött och blött och våndats och försökt komma överens om hur mycket diskriminering vi som nation kan kosta på oss. Man har försökt komma överens inbördes för att sedan, tror man, komma överens med oss och andra aktörer i samhället.
Uppenbart är man inte överens. Uppenbart är man fortfarande rädd och söker kompromisser som kan leda till konsensus.
Men vi som berörs går inte med på några kompromisser. Vi vill ha ledare som står för allas lika värde fullt ut. Diskriminering blir inte mindre kränkande för att det kostar att undvika den. Vi kan inte kompromissa om vår rätt att delta i samhället på lika villkor.

Det är ett framsteg att utredningen nu blir offentlig, men det är ett stort bakslag för oss alla, både vi som dagligen utestängs på grund av bristande tillgänglighet och oss som land, att kostnaderna ska utredas ännu en gång.
Jag tror inte på kompromisser. Jag tror inte på konsensus. Jag har inte tålamod till det längre.
I lördags natt när jag rullade hem genom Stockholm efter Marschen och efterföljande eftersnack på restaurang passerade jag en stor reklamskylt med texten:
Det finns ingen plats för kompromisser, när det verkligen gäller.
Visst är det så!

Jag backade för att se vem som var avsändare, det hade jag inte noterat. Det var Classic Kaffe, som hovleverantör inför prinsessbröllopet.
Jag snor den rakt av!

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR

Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, diskriminering, Maria Johansson

Text: admin