Björn Siesjo vill bygga små lägenheter som inte lever upp till kraven på tillgänglighet.

Den 1 februari i år tillträdde Björn Siesjö, 52, tjänsten som stadsarkitekt i Göteborg. Uppmärksamheten blev stor när han frispråkigt beskrev sina visioner. Inte minst den 27 maj  då han i Göteborgs-Posten förklarade hur man kan halvera byggkostnaden för lägenheter genom att ta itu med ”tre heliga kor”: bullernivåer, underjordiska p-platser – och full tillgängligt för rörelsehindrade, som är ”…talibanism”.

Det dröjde inte lång tid förrän folk inom funktionshinderrörelsen krävde hans avgång.
– Jag vill påpeka att jag vände mig mot lagstiftningen – inte mot handikapprörelsen. Sedan kan man tycka att det var en olycklig formulering. Om någon känner sig stött så ber jag om ursäkt för det. Det var ett ord i stridens hetta som jag gärna tar tillbaka, säger Björn Siesjö tre månader senare.
Han är inte förvånad över de starka reaktionerna.
– Historiskt sett har folk med olika typer av handikapp varit utsatta. Så det är klart att om någon kommer och säger att ”nu ska vi backa på några krav” så kanske man befarar en återgång till något som inte var bra. Det har jag förståelse för.

– Men det mesta som vi försöker uppnå för rörelsehindrade, är ju inte i målkonflikt med andra saker.  Många åtgärder är inte speciellt dyra och vi försöker medverka till att de genomförs, säger Siesjö och nämner enkelt avhjälpta hinder som exempel.
– Man behöver inte ha stor fantasi för att se att det är så. I offentliga miljöer ska vi göra vårt yttersta för att alla ska kunna ta sig fram, även med permobil. Givetvis finns det ibland målkonflikter även där, men vi ska göra allt vi kan för att staden ska vara framkomlig för alla.
– Det handlar ju inte bara om dem som är rullstolsburna. Många andra – äldre, föräldrar med barnvagnar – drar också nytta av ökad framkomlighet. Det tycker jag är självklart.
– Däremot så blir det givetvis en skarp konflikt när vi har ett regelverk som gör att man inte kan bygga lägenheter som är mindre än 32-34 kvm och som därför får en hyra som inte är mindre än sextusen, kanske 6 500 kronor, åtminstone här i Göteborg.

”Målkonflikt” är ett ofta återkommande ord i Björn Siesjös resonemang. Som stadsarkitekt måste han väga samman olika intressen, påpekar han. Han måste se till helheten, vilket ofta innebär att man inte kan lösa varje enskilt problem till 100 procent.
– Man kan behöva kompromissa för att helheten ska bli optimal. Om en enskild fråga blir till en principfråga som inte går att rucka på, då använder man inte resurserna på rätt sätt. Men med lite flexibilitet och samarbete så kan vi oftast hitta lösningar, säger han.

Men flexibilitet är något Björn Siesjö saknar när det gäller synen på hur nya bostäder ska utformas. Dagens regelverk tolkas alltför stelbent, vilket gör målkonflikten svår att lösa.
Björn Siesjö är bestämd: Det måste bli tillåtet att bygga mindre lägenheter, med lägre grad av tillgänglighet, som studenter och unga har råd med.
– Vi kan inte bygga alla lägenheter så att de fungerar för dem som använder elrullstol. Det finns olika behov och vi måste ha olika nivåer på lägenheterna. Vi måste se på hela bilden.

I augusti kom ännu en rapport, nu från Sveriges förenade studentkårer (SFS), som visar att Göteborg tillhör de städer i landet där bostadsbristen bland studenter är som mest akut.
Det är detta stadsarkitekten vill råda bot på.
– Som det är nu så byggs det nästan inga studentbostäder i Sverige. Det är allvarligt. Det påverkar Sveriges ekonomi och ungdomars möjlighet att skapa sig ett eget liv. Då väger det faktiskt lätt vad handikapprörelsen säger, i just det sammanhanget. I allt övrigt väger det tungt, men när man får den här negativa effekten, som inte uppvägs av fördelar med att man anpassar precis alla lägenheter, så…

I större lägenheter finns det utrymme som behövs för att manövrera en rullstol, påpekar Siesjö. Problemet är att det finns alldeles för få lägenheter som är små och billiga. Det måste åtgärdas – och då måste regelverket omtolkas, anser Björn Siesjö:
– De här minsta lägenheterna som jag vill bygga är kanske på 15 kvadrat och kostar 3 000 kronor i månaden. Där kan ändå inte en gravt handikappad person bo, så vi måste givetvis också ha rätt antal lägenheter som är anpassade för folk med funktionshinder.
– Vi måste helt enkelt använda våra pengar på rätt sätt. Det gör vi inte om vi anpassar 100 procent av det nybyggda beståndet för dem med grava rörelsehinder.

Hur stor del av de lägenheter som byggs ska då anpassas?
– Ja, se på Danmark. Där säger man att ”tillräckligt många” lägenheter ska vara anpassade för rörelsehindrade. Övriga lägenheter ska ”i viss mån” vara anpassade, det vill säga en äldre person som har lite svårt att gå ska kunna bo där. Det tycker jag är en ganska vettig nivå.

En föraning om vad Björn Siesjö menar finner man i hans egen födelsestad Lund. Där har Stiftelsen AF Bostäder genom domstolsbeslut beviljats dispens från reglerna i Plan- och byggförordningen, för uppförande av kompakta studentbostäder ”i experimentsyfte” (se SHT 4/2012). Beslutet har överklagats och ska avgöras av Mark- och miljööverdomstolen. DHR är starkt negativa till att undantag från anpassningskraven ska beviljas.
Björn Siesjö vill inte föregripa den juridiska prövning som nu sker, men han anser att detta visar att en flexiblare tolkning av dagens regler leder till att billiga smålägenheter byggs.
– Det är ju vad AF Bostäder önskar. Det är bara Boverket som håller emot. Det skulle inte innebära någon väsentlig skillnad för kollektivet av rörelsehindrade personer.

Skulle ett liknande projekt kunna bli verklighet i Göteborg?
– Ja, absolut. Projektet måste förstås bedömas i sin helhet. Det måste givetvis också finnas bostäder som är anpassade, man måste hitta en mix, men som princip så är det rätt tänkt.
– Det finns ju faktiskt människor som är unga, fattiga, som har en alternativ livsstil och som behöver ha tillgång till ett boende som inte kostar minst sextusen kronor per månad.

Men vad säger du om att en rullstolsburen person inte kan besöka någon som bor i en ”kompaktlägenhet”? Måste inte det vara möjligt?
– Nej, inte om det blir för dyrt och om nyttan är mycket mindre än kostnaden. Med de begränsade resurser som vi har ska vi skapa maximal nytta för så många som möjligt. 
– Man kan inte heller klättra upp för Mount Everest om man är rullstolsburen. Det är klart att man skulle kunna bygga en ramp upp på berget, men det måste finnas en proportion mellan utgiften och nyttan, som i alla andra sammanhang.

Men du har sagt att ”staden handlar om möten” och att ”alla ska vara delaktiga”. Borde då inte alla kunna vistas överallt i staden?
– Jo, om vi hade haft en obegränsad ekonomi så hade vi kunnat tänka så. Men de unga människor som skulle bo i de smålägenheter som jag talar om är ju ändå aldrig hemma. De ses ute på caféer och annat. Har man en lägenhet på femton kvadrat så finns det ännu mindre anledning att vara hemma. Studenten vill kanske bara ha plats för en säng, ett skrivbord och ett pentry, sedan är det bra med det. Då är det andra mötesplatser som gäller, kanske i det offentliga rummet. Och där ska vi göra vårt yttersta för att alla ska kunna vara med.

Vad säger politikerna? Finns det en förståelse för din åsikt att regelverket bör omtolkas?
– Jag tror att det nu finns ett fokus på att vi inte lyckats leverera boende åt studenter och unga. Då måste man självklart se på vilka hinder som finns – och regelverket är ett lätt identifierbart hinder.
Finns det ingen annan lösning? Kan man inte tänka sig pressade priser och vinster inom byggsektorn? Eller sänkta kostnader för mark?
Björn Siesjö nämner åter det felaktiga i att bygga dyra underjordiska p-platser i nybyggda hus. Man har också tillåtit en sorts konkurrensbegränsning genom att enbart vända sig till de stora byggbolagen, påpekar han.
– Det finns säkert mycket man kan göra, men faktum kvarstår: Kostnaden för en lägenhet på 32 kvadrat är nästan dubbelt så hög jämfört med en lägenhet som är hälften så stor. Vi kan ordna boende för 3000-3500 kronor i månaden – om vi inte tillämpar dagens regler fullt ut.
– Sedan kan man naturligtvis hitta smarta lösningar som gör att även dessa lägenheter är tillgängliga för personer med vissa typer av rörelsehinder, men kanske inte för alla.

Tror du att regelverket kommer att ändras?
– Jag hoppas att det blir så snart som möjligt. Dagens situation är ett hinder för tillväxt och utveckling i landet, säger Siesjö och fortsätter:
– Jag hoppas att handikapprörelsen inser att det här är nödvändigt. Alternativet är inte särskilt attraktivt. Det innebär att vi skapar ett hinder för tillväxt och utveckling som är ganska avsevärt. Det har vi redan skapat, men först nu börjar det få full bäring, i form av en jättebostadsbrist, speciellt för studenter. Det är nästan helt omöjligt för en student att få tag i ett boende i Göteborg. Att ändra på det är ett högt prioriterat mål.

Björn Siesjö får frågan om han har egen erfarenhet av rörelsehinder, exempelvis genom någon anhörig med särskilda behov. Nej, ingen anhörig, men han har goda vänner vars son var ”gravt multihandikappad” och en annan vän som använder permobil.
– Jag har sett hur det funkar i realiteten, intygar han.
Björn Siesjö vill gärna ha ett ökat samarbete med handikapprörelsen. Han tycker att det vore bra med en bra dialog, där man tillsammans kan identifiera målkonflikter och finna bra lösningar.
– Att begära min avgång, innan jag knappt har tillträtt min tjänst är inte dialog, det är något annat, konstaterar han och resonerar vidare:
– Det finns en liten inställning hos handikapprörelsen att de alltid ska upp och slåss, försvara sina positioner till sista blodsdroppen och komma med överkrav, eftersom kraven ändå kommer att prutas ner. Jag tror inte att det är smart. Jag tror faktiskt att det i längden är dåligt för handikapprörelsen när de ställer helt orimliga krav. Då är man en motpart, snarare än en samtalspartner.

Men en del kommunpolitiker talar ju om att ”slakta heliga kor”?
– Det är faktiskt så att det finns ett reellt problem. Vi har en skarp målkonflikt här, där en grupp hindrar en annan grupp, genom att handikapprörelsen driver sina överkrav – visserligen med stor legitimitet – utan att någon på allvar prutar på kraven. Då har det gått för långt, helt enkelt, när nyttan inte står i paritet med kostnaden och när det hindrar andra goda ting i samhället, till exempel boende åt unga.
Björn Siesjö fortsätter:
– Med dagens samhällsklimat vill nog alla de funktionshindrades väl. Men jag vill också studenternas och de ungas väl. Jag vill att samhället ska fungera. När studenter tackar nej till platser på universitetet för att de inte kan få bostad så stryps Sveriges utveckling.

Men är det kraven från funktionshinderrörelsen som stoppar bostadsbyggandet?
– Nej, men jag har sett en tendens till att man ser det som en svartvit historia, en kamp mellan vänner och fiender. Men jag tror inte att det finns några fiender, inte i dagens samhälle. Detta är en målkonflikt mellan två högt prioriterade frågor, som vi måste ta tag i. Det är ett faktum att det knappt byggs några studentbostäder alls i Sverige, trots att behovet är skriande. Och skälet är att det blir för dyrt att bygga dessa stora lägenheter.
– Vi klarar alltså inte bostadsförsörjningen för många utsatta grupper. Antingen har man då inställningen att man ska kämpa för varje millimeter mark, eller så frågar man sig: Hur skapar vi det bästa samhället tillsammans? Jag tycker att det är dags att välja där. Det bästa får inte bli det godas fiende.

Vad menar du?
– Jo, om samhället hade haft obegränsade resurser så hade det naturligtvis varit vettigt att anpassa alla lägenheter. Men så är det inte. Vi har begränsade resurser och måste använda resurserna klokt. Jag går inte till storms mot handikapprörelsen. Jag vill bara att vi ska hitta ett sätt att bygga staden så bra som möjligt för så många som möjligt.

Foto: Christer Hansson

Taggar: studentlägenheter, tillgänglighet, plan-och bygglag, Göteborg

Text: admin