Under mina första år i RH-klass fick jag endast lära mig det basala, skriver Maral Galvani och efterlyser politiker som på allvar vill förändra situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Idag är mer än en tredjedel av alla personer med funktionsnedsättning utan sysselsättning. Själv har jag funderat mycket över varför det är så. Frågan tänder eld i mig för att jag vet hur det är att falla mellan stolarna. Varför kan inte samhället bana vägen för att även personer med funktionsnedsättning ska komma ut i arbetslivet?

Att personer med funktionsnedsättning ofta sitter utan sysselsättning beror på många faktorer. När DHR arrangerade arbetsmarknadspolitisk debatt för någon vecka sedan påpekades att personer med funktionsnedsättning många gånger inte har den utbildning som krävs. Att skolgången för elever med funktionsnedsättning är problematisk kan jag bara hålla med om.

Under mina första år i RH-klass fick jag endast lära mig det basala. Vissa lärare tyckte nog att jag inte behövde lära mig allt det ”onödiga”. När familjen flyttade och jag integrerades i en ”vanlig” klass, stötte jag på stora svårigheter. Jag gick i sexan men visste varken vad ”gångertabell” eller ”division” var för något. Inte heller hade jag någon grundläggande kunskap om grammatik.

Ofta förutsätts att personer med funktionsnedsättning inte kan nå högre utbildning. ”Du kommer inte klara av det!” var vad som viskades i örat på mig gång på gång av både lärare och syo-konsulenter.  Men redan i tidig ålder var min mentalitet att inte låta min funktionsnedsättning hindra mig från att leva ett värdigt liv. Ett liv med arbete och socialt nätverk. Ett liv som alla andras.

Verkligheten ser dock allt mörkare ut. För att personer med funktionsnedsättning ska hitta vägen till arbetslivet räcker det inte med hög utbildning. Många tvingas ändå sitta hemma utan sysselsättning. Inte för att man inte har kapaciteten att arbeta. Utan för att samhället inte använder resurserna på rätt sätt för att bana vägen. Och om man har hamnat i sjukersättningssystemet har man nästintill ingen chans alls att ta sig ut.

Den bristande tillgängligheten gör inte saken enklare. Även om man hittar ett arbete som passar är det inte säkert att man kommer in på arbetsplatsen. Idag är det tyvärr också så att tid är pengar. Kan man inte prestera snabbt och effektivt är det svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Att samtliga partier är överens om att rektor- och lärarutbildningen måste öka utbildning om funktionsnedsättning gläder mig. Hjärtat värms också i vetskapen om att frågan om utbildning av elever med funktionsnedsättning har lyfts fram i DHRs arbetsmarknadspolitiska debatt. Det är en bra början. Dock krävs det mer än så.

Enligt min erfarenhet är det vanligt att bollas mellan myndigheter. Tillhör man inte rätt personkrets inom LSS är det kört. Ofta är det handläggarens eller kuratorns kompetens som avgör om man får hjälp och tillgång till rätt resurser. Redan där måste det ske en förändring. Vi behöver kompetenta handläggare, konsulenter och lärare.

Våra ungdomar måste få samma chans till utbildning, oavsett rörelseförmåga. Vägledning och planering mellan aktörer bör ökas. Samarbete mellan myndigheter är ett måste för att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga exempelvis hitta praktikplatser eller utbildning. Något som man sällan får hjälp med idag.

Förhoppningsvis finns det någon politiker som inte har lock för öronen. För det krävs en förändring. Med nedskärningar, tandlösa lagar och resurser som används på fel sätt kommer vi ingenstans.

Maral Galvani är frilansande skribent

Text: Redaktionen SHT