Handikapprörelsens roll som pådrivare har tagits över av Handisam och andra myndigheter och de politiska partierna förklarar sig samstämmigt nöjda med att tillgängligheten blivit bättre och att det finns mycket kvar att göra!
Så kan jag sammanfatta den bild, tecknad i Handisams annonsbilaga som publicerades med Dagens Nyheter 3:e december 2008, hur det svenska samhället fungerar utifrån perspektivet leva och fungera för personer med något slag av funktionsnedsättning.
I mitt debattinlägg kommer jag att kritiskt granska denna bild. Redan nu kan jag avslöja att denna liknöjda bild av verkligheten är alltför glättig och förvanskad, men kanske ändå, när det gäller handikapprörelsens roll, att den tyvärr är sann.
Jonas Jacobsson, guldmannen, pryder omslaget under rubriken ”Har alltid kämpat för att nå sina mål”. I texten får vi läsa att funktionsnedsättningen, som medför att han använder rullstol, aldrig har stoppat honom från att nå hans mål. Jag är imponerad av Jonas insats på den idrottsliga arenan och kan konstatera att handikappidrotten för första gången fått ett välkommet genomslag i massmedia. Men jag har svårt att se att hans framgångskoncept kommer att fungera för personer med funktionsnedsättningar i allmänhet i kampen för ett drägligt liv.
Carl Älfvåg, Handisams generaldirektör, slår an tonen i sin presentation av Handisam och syftet med bilagan. ”Välgörenhet blev så småningom handikappolitik”, säger han.
Handisams uppgift beskrivs som regeringens blåslampa mot andra statliga myndigheter men också mot övrig offentlig sektor och även i förlängningen näringslivet.
Enligt min uppfattning är Älfvågs historiebeskrivning något för rapsodisk. Den så kallade handikappolitiken är ett resultat av en lång, metodisk, kraftfull kamp förd av enskilda handikapporganisationer.
Kraven på att få del av den gryende välfärdstaten mötte starkt motstånd och ända in på 1970 -talet var till exempel barn med funktionsnedsättningar hänvisade till anstalter eller andra segregerade former av undervisning.
Firandet av den internationella handikappdagen ( 3:e dec) var 2008 ett samarrangemang mellan Handikapprörelsen samarbetsorgan, HSO, och två myndigheter, Handisam och Handikappombudsmannen. Låter kraftfullt men var tar handikapprörelsens perspektiv vägen i sällskap av dessa ”handikappmyndigheter”?
Handisam presenterade en omvärldsanalys om trender inom handikappolitiken och Handikappombudsmannen bidrog med ett EU perspektiv. Men det är ett jippo för redan initierade.
Var finns manifestationerna för att vinna allmänhetens och andra mänskliga-rättighetsorganisationers solidaritet?
Ansvarig minister Maria Larsson är ganska kritisk och kräver ett högre tempo i genomförandet av den nationella planen för handikappolitiken.
Det är klädsamt med en självkritisk minister men hon blir svaret skyldig för hur den långsamma trenden ska brytas.
Möjligtvis kommer ratificeringen av FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar att skynda på processen. Jag vill flika in att den internationella handikapprörelsen med aktivt deltagande från den svenska starkt har bidragit till att konventionen kommit till stånd.
Inte hade någon trott att Sverige skulle höra till de länder där det finns tveksamheter till om man når upp till konventionens krav när det gäller praktisk efterlevnad.
Mantrat att Stockholm kommer att bli världens mest tillgängliga stad har basunerats ut med sådan emfas att vi till och med inom handikapprörelsen har börjat tro på denna vision.
Det behövs inte många exempel för att se att kejsaren är naken och att denna verklighetsbeskrivning bara är politiska floskler .
Ta spårvägen Tvärbanan i Stockholm med din permobil och prova de olika stationerna och gärna olika vagnar. Du kommer att finna att ibland kan du rulla ut snyggt och fint men ibland hamnar du lika gärna i rännstenen, för om du tog ”fel” vagn var inte perrongen i nivå med tåget.
Eller försök att komma ombord med din permobil på de beryktade lågnivåbussarna. I bästa fall blir du hängande mellan trottoar och buss, i sämsta åker du till akuten efter att ha ramlat ur rullstolen.
Eller kanske du har lust att gå på bio, försök att boka en rullstolsplats på samma villkor som andra bokningar på Internet. Eller försök att se just den filmen du vill se och inte bara den som har tillgänglig biosalong.
Min slutsats är hård, kategorisk men rättvis.
Det är dags att väcka upp handikapprörelsen ur sin törnrosa-sömn för att konstatera att det fanns ingen hiss till prinsen.
Till de politiska partierna vill jag säga att det är dags att våga stå upp för sin uppfattning om hur mycket mänskliga rättigheter man tycker att människor med funktionsnedsättningar bör få. Sluta med ert bedrägliga politiska samförstånd som inte leder till några verkliga förändringar i vår vardag.
Roland Håkansson
DHRs förbundssekreterare
Text: admin