KRÖNIKA | Barack Obama valdes nyligen till president i USA, och kreti såväl som pleti flockades kring kaffemaskinerna på sina jobb och sade ”gud vad skönt” och ”nu kan man dra en lättnadens suck”.

Vissa förståsigpåare var snabbt framme med pekpinnen och sade att ”sådant där kan väl ändå inte gemene man veta något om, man måste väl ändå vara statsvetare för att förstå exakt den politiska, ideologiska och filosofiska innebörd som valet av en tämligen liberal och dessutom färgad president för med sig”.

Nej, jag tycker inte det. Alla har rätt att glädja sig åt en förändring som faktiskt kommer ha stora implikationer för praktiskt taget varenda kotte på den här planeten, oavsett om man vill det eller inte.
Jag är speciellt nöjd med att han är en man vars medkänsla och empati för marginaliserade människor går att ta på allvar. När han talar om hur viktigt det är för honom att se funktionshindrade människor i arbete tror jag honom. När han säger att det är viktigt att funktionshindrade ska ha rätt att ta del av samhället, och att diskrimineringslagarna ska ses över tror jag honom.

När han säger att han tänker anställa funktionshindrade jurister i sin administration för att se över framtida diskrimineringslagstiftning tror jag honom – dels för att hans svärfar hade MS, men också för att han upplevt att vara den som sticker ut, som får kämpa extra hårt, som måste stå emot diskriminering och fördomar.

Att se en man med den här typen av erfarenheter på den här positionen känns onekligen stort. Tänk er – fyra år med en man som inte är den sedvanlige vite knösen! Vill man inte bara spricka upp i ett stort, mysigt leende?

Det är ju naturligtvis oklart i vilken omfattning Obamas egna erfarenheter kan bidra till att ändra livssituationen för USA:s funktionshindrade, och man ska nog passa sig för att trissa upp hoppet alldeles för mycket. All världens lagstiftning löser ofta ändå inte individuella behov, och speciellt inte bemötande, även om det naturligtvis är ett jättekliv på vägen.

Kanske blev ändå världen litet mer välkomnande, litet mer mänsklig nu. Obamas valkampanj har trots allt byggt på begreppet hopp.
Som Franklin D. Roosevelt, USA:s första funktionshindrade president, en gång sade: ”När man tillbringat två år med att försöka vicka på en enda tå ställs allting i proportion.”

| Fredrik Granath

Läs fler krönikor av Fredrik Granath »

Text: admin