Debattvinjett med bild på Nils DuwählDen nationella planen för handikappolitiken från patient till medborgare som riksdagen antog för drygt tio år sedan var som en målbeskrivning med ett långsiktigt mål som de flesta välkomnade med öppna armar. Om jag minns rätt så var det politisk enighet i riksdagen om denna plan som skulle öppna upp det svenska samhället för alla personer som vistas/bor i Sverige.
Äntligen skulle alla hinder undanröjas och diskrimineringen skulle vara ett minne blott vid utgången av 2010.

Att riksdagen fattade ett
så långsikt mål innebar att Sverige skulle få lång tid på sig att bygga bort allt sådant som begränsade den fria rörligheten för personer med funktionsnedsättningar. Det startades diverse inventeringar runt om i landet och en hel del projekt som skulle se till att målet blev uppfyllt den 1 januari 2010.Det har också kommit en del verktyg genom åren. Som exempel kan nämnas enkelt avhjälpta hinder och i och med det så skulle det sättas fart och nya projekt kom till.

Från politiskt håll har det varit rätt så tyst frånsett några enstaka politiker som har tagit sig ton med jämna mellanrum. Jag kan inte påminna mig att någon politiker, i någon av de valrörelser som passerat sedan beslutet kom, har ställt sig i talarstolen och sagt nu ska detta uppfyllas och gjort det till en valfråga.
Det enda jag kan komma ihåg var att ett parti vid förra valet till EU-parlamentet tyckte att det var onödigt att DHR gick ut och kritiserade att de flesta valstugorna var otillgängliga. Det menade man kunde DHR väl ha väntat med till efter valet. Kan inte heller påminna mig att någon politiker har stått i riksdagen och gråtit krokodiltårar över att målet inte kommer att uppnås.

Det har varit många turer genom åren och vi har gjort många uppvaktningar av olika regeringar – för det mesta utan resultat. Detta ger givetvis bilden av att partierna egentligen är totalt ointresserade av att se till att Sverige blir ett demokratiskt land fullt ut.

Den sittande regeringen har på ett tydligt sätt visat sitt ointresse genom att lyfta ur tillgängligheten som grund för diskriminering och istället tillsätta en utredning. Regeringen har också valt att blunda för att den kommande tågstandarden ifrån EU kommer att cementera tågens otillgänglighet i mellan 20 – 40 år till. Det senaste i raden är den nya lagen för kollektivtrafik som kom i år. I den del av förslaget som handlar om tillgänglighet hänvisar man till 1979 år lagstiftning och har dessutom valt att glömma bort EUs bussdirektiv.
Vad bottnar detta ointresse i? Ja, det kan jag inte svara på men kanske beror det på att det kring dessa frågor råder politisk enighet.
Vad skulle hända om partierna inte var så eniga och att verklig tillgänglighet blev till en valfråga som det faktiskt har varit i en del länder?
Det har visserligen lämnats ett antal motioner och skrivelser i riksdag och i olika kommunfullmäktige genom åren och med facit i hand kan vi trots allt konstatera att en del framsteg har gjorts, men också att man mycket rejält har dragit klockan bakåt och att det mesta arbete tyvärr återstår.

Otillgänglighet är odemokratiskt och vilket parti i Sverige skulle våga våga sticka ut hakan och säga att man inte vill verka för demokrati?  Men vad som kommer att hända efter årsskiftet 2010 – då målet skulle var uppnått, hinder undanröjda och diskrimineringen ett minne blott – återstår att se.
Det är inte första gången ett långsiktigt mål satts ut av riksdagen, även kärnkraften skulle ha avskaffats i år och vi har ju sett hur det har gått med det.

Om jag skulle gissa så kommer det väl ett nytt och avlägset mål som vi alla kommer att hoppas på och springa efter som harar. Vad jag hittills lärt mig är i alla fall att man inte kan lita på det som riksdagen utlovar.

Den här artikeln har följande taggar:
nationella handlingsplanen, tillgänglighet, diskriminering

Text:

Kommentarer är avstängda.