De stora snömängder som bäddade in landet under december har i det närmaste smält undan här i Stockholm. Ändå väljer jag att låta just snön, eller snarare snöröjningen, få bli föremål för denna ledare.
Det har varit en hel del i nyhetsrapporteringen kring tillgänglighetsproblemen och den instängning den dåliga snöröjningen lett till.
Har vi hört och läst nog? Om du känner så – tänk bort snökomponenten i sammanhanget och se istället det hela som det strukturella problem det är.
Den låga prioriteringen av hur snöröjningen genomförs är ännu ett tecken på frånvaro av det omtalade perspektivskiftet. Det där perspektivskiftet som skulle göra att personer med funktionsnedsättning ses som en naturlig del av samhället.
Vi har rätt att också vintertid kunna ta oss till affären, till skolan, till bion, kvällskursen eller kyrkan. Allt annat visar på ett uråldrigt synsätt där skulden för och ansvaret att lösa eventuella behov, som går utöver den stora massans, läggs på var och en av oss. Detta istället för att arbeta efter alla människors lika värde och rätt till delaktighet och självständighet. Ett synsätt som Sverige formellt antagit och säger ska få genomslag oavsett politikområde.
Jag vill inte ännu en gång höra ursäkter om att snön är besvärlig för alla.
Förvisso blir livet lite krångligare, lite blötare och smutsigare när det är snö, men detta är inte att jämföra med att spärras in, med att behöva ändra hela sitt liv, att inte kunna vara den man är bara för att det inte går att ta sig utanför hemmet.
Vi är medborgare med samma rättigheter som alla andra. Vi ska kunna ta oss till jobbet, hämta och lämna barn på dagis eller i skolan. Vi ska kunna ta en nypa luft eller en promenad, ta oss till bussen, tunnelbanan, den egna bilen, taxin eller färdtjänstbussen utanför porten (vilket till och med det varit en omöjlighet för många).
Jag förstår att inte varje trottoar eller gångväg kan vara snöröjd direkt på morgonen efter en natt med rikligt snöfall. Jag begär inte heller att alla ska kunna korsa en gata där det inte är övergångsställe eller passera över en snötäckt gräsmatta.
Det jag begär är att man ska snöröja hela vägen ner till asfalten/plattorna på trottoarer och gångvägar – inte lämna ett tre centimeter tjockt snötäcke kvar vid plogning.
Jag begär också att man snöröjer nedfasningarna vid övergångsställen och gör snövallens öppning där alla kan ta sig fram. Motsatsen är bevis för att tillgängligheten inte tas på allvar.
Vad jag begär är att medborgarrätten och därmed också tillgängligheten ska tas på allvar!
Den här artikeln har följande taggar:
Maria Johansson, demokrati,tillgänglighet
Text: Maria Johansson