Replik på Gunnar Hagberg: DHR har fel om aktiv dödshjälp
Först och främst vill jag klargöra att DHR skiljer på passiv dödshjälp till människor som är döende, vilket är tillåtet, och på aktiv dödshjälp till ej döende personer med omfattande funktionsnedsättning. Detta är en för oss fullkomligt avgörande distinktion, men tyvärr blandar Gunnar Hagberg ihop begreppen vilket är mycket olyckligt.
Ingen kan veta hur vi skulle reagera om vi råkade ut för något som drastiskt förändrade våra livsvillkor.
I DHR har vi dock många medlemmar som har just den erfarenheten. Erfarenheten av att ha varit fysiskt utan begränsningar men att plötsligt genom en olycka eller smygande genom en sjukdom, uppleva sina förutsättningar totalt förändrade. Det är en omställning som jag inte tror någon som inte varit med om den kan föreställa sig. Jag har inom DHR och före det inom Rekryteringsgruppen mött människor som varit i den djupaste avgrund och inte sett någon framtid och önskat få hjälp att avsluta sina liv men som i dag är tacksamma över det fortsatta förändrade liv de har.
Gunnar Hagberg menar att vårt påstående att det finns en föreställning om att funktionsnedsättning innebär katastrof och omänskligt lidande saknar verklighetsförankring. Vi har dock tagit del av åtskilliga berättelser från människor som själva mött detta och vi vet via undersökningar att denna uppfattning är utbredd. Lättvindigt hör vi ofta människor slänga sig med att ”om man skulle hamna i rullstol kunde man lika gärna vara död”. Vi har också medlemmar som känner rädsla för att inte få livsnödvändig behandling. Detta är ingen ogrundad rädsla. Konkret och påtagligt har de fått uppleva hur deras existensberättigande ifrågasatts vid behandling av akuta sjukdomstillstånd och livsnödvändiga åtgärder om de redan har en omfattande funktionsnedsättning. Dels inom akutvården som nyskadad men också som rehabiliterad med ett fungerande liv.
Vi ser definitivt inte, så som Gunnar Hagberg skriver, ned på en person som i slutet av sin levnad ber om dödshjälp och inte orkar kämpa emot plågorna. Självklart ska döende svårt sjuka människor få all den hjälp som finns att tillgå. Men lösningen är inte införande av aktiv dödshjälp. Det som behövs är en utbyggd och förbättrad palliativ vård över hela landet för bästa möjliga livskvalitet under den sista tiden.
Vi koncentrerar oss på livet och hävdar alla människors rätt till ett så bra liv som möjligt. Vi hävdar rätten till livshjälp så att inte ett liv med funktionsnedsättning ter sig som den slutstation omvärlden många gånger tror den är, innan man själv hamnat där och inser att man är tacksam för det liv man har.
Vi får inte generalisera eller förenkla resonemanget, det här är debatter och samtal som måste föras med största respekt. Det är en svår diskussion och ett svårt ämne som självklart väcker känslor hos oss alla. Rädsla för att livet faktiskt kan och med största sannolikhet kommer att, beroende på hur gamla vi blir, förändras. Rädsla för att livet ska förändras så man inte klarar det man i dag tar för givet. Att då tänka tanken att man vill ha kontroll och vara den som själv bestämmer när och hur det ska sluta kan säkert vara tröstande för många. Det förstår jag – men jag avvisar resonemangen om livstestamente och om aktiv dödshjälp fullständigt.
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder.
Den här artikeln har följande taggar:
dödshjälp, DHR, , RTVD, Maria Johansson
Text: admin