Jag läser i SHT att Åsa Lindqvist anser att ingen bryr sig om den stora arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning. Åsa har väl i alla delar rätt i sitt konstaterande. Men vad jag vänder mig mot är den totala avsaknaden av självkritik inom DHR.

Förbundet har verkat i över 80 år, vi har haft företrädare för politiska partier i ledande positioner i förbundet och likväl är det i stort samma frågor vi diskuterar 2010.
Jag efterlyser en verklig analys inom förbundet av varför vi misslyckas med att nå ut med våra frågor. Mig veterligen har detta aldrig varit ett tema som fått något genomslag. Vi skriver våra verksamhetsplaner med klara mål. Men hur vi ska nå målen verkar ingen har funderat på i någon större omfattning.

Ibland verkar det som vi lägger mera tid på att för varandra beskriva hur svårt allting är. Hur skulle det vara med lite förslag på nya arbetssätt och angrepp på våra problem för att få ett verkligt genomslag. Ett bra initiativ har vår förbundsordförande visat på och det är dialog med våra politiker. Jag tänker då på möten med politiker och en frukostkorg.

Vi har exempel på organisationer och grupper som lyckats. HBT är en grupp och det finns flera. Vi måste tänka om och flytta fram våra positioner i samhället annars kommer vi att älta samma frågor om 80 år.

Jag läste vidare Nils Duwähls inlägg om standard för tåg i Europa. Vi har haft representation ute i Europa vid de möten då denna standard har diskuterats men likväl flyttar vi fokus från vårt egen oförmåga att få gehör till en tjänsteman inom statlig förvaltning. Borde vi inte ställa oss frågan: Varför nådde vi inte fram?
 
Ska DHR vara en organisation i framkant i framtiden så krävs det nytänkande i arbetssätt och attityder när det gäller att få rätt fokus på våra berättigande krav . 
 
Rolf H Johansson är före detta ledamot i DHRs förbundsstyrelse

Den här artikeln har följande taggar:
DHR, Rolf H Johansson

Text: admin