När mänskliga rättigheter möter de nordiska välfärdsstaterna uppstår spänningar och slitningar som jag tror att funktionshindersrörelsen har allt att vinna på att förstå. Annars lurar faror i vassen, skriver Andreas Pettersson.
När jag lyssnar av den svenska funktionshindersrörelsen får jag ofta intrycket att mänskliga rättigheter (MR) i allmänhet och funktionshinderkonventionen i synnerhet väcker förhoppningar om ökad social rättvisa. I den svenska välfärdsstaten är MR fortfarande lite nytt och spännande. Bara detta att tydligt tala om individuella rättigheter klingar vackert i Sverige där vi annars är vana vid kollektiva lösningar och ekonomiska nyttoargument. Samtidigt skapar MR en situation där både möjligheter och faror blandas.
Farorna uppkommer särskilt om man oreflekterat använder ett verktyg som MR – som kommer med en individualistisk och liberal kontext – och applicerar detta verktyg i vår betydligt mer kollektivistiska och solidariska tradition. När MR möter de nordiska välfärdsstaterna uppstår spänningar och slitningar som jag tror att funktionshindersrörelsen har allt att vinna på att förstå.
I den internationella debatten om social rättvisa återkommer ofta begreppen ”erkännande” respektive ”omfördelning”. Erkännande handlar om kulturell och social status. Grupper som förnekas erkännande kommer att systematiskt underordnas och stigmatiseras i kulturen. Erkännande handlar både om hur grupper framställs av andra och vilket utrymme gruppen själv får för att föra sin egen talan.
Omfördelning är en annan viktig aspekt av social rättvisa. Där ligger fokus mer på ekonomisk omfördelning av resurser, t ex klassisk fördelningspolitik med beskattning och resursöverföring via den offentliga budgeten. De nordiska välfärdsstaterna är enkelt uttryckt bäst i världen på omfördelning. Men legitimiteten för den avancerade omfördelningen bottnar i att de nordiska länderna inte erkänner intressen och behov som inte ryms inom välfärdsstatens klassiska ramar. Det är en orsak till varför begrepp som personlig autonomi, frihet och eget självbestämmande ständigt skaver i nordisk funktionshinderspolitik.
Förutsättningen för att kunna omfördela bygger på föreställningen om att alla ingår i ett kollektiv av medborgare med gemensamma intressen. Kulturellt och symboliskt erkännande av grupper som systematiskt stigmatiseras och osynliggörs passar därför dåligt in i den etablerade nordiska föreställningen om den goda staten som hela tiden arbetar för det gemensamma bästa.
Den amerikanska filosofen Nancy Fraser drar den viktiga slutsatsen att social rättvisa kräver både omfördelning och erkännande. Rättvisan fungerar inte utan både och. I den bästa av världar skulle de nordiska välfärdsstaterna behålla sin effektiva omfördelning samtidigt som MR skulle öppna upp rätten och samhället för människor med funktionshinder.
I verkligheten riskerar vi emellertid att de två perspektiven blir varandras tillflyktsorter. Vart och ett av perspektiven förvandlas till en ursäkt för makten när man misslyckas. Ända sedan Sverige ratificerade funktionshinderkonventionen har det varit tydligt från maktens sida att man inte har någon idé om vad man skall ha den till. MR kommer heller aldrig med resurser. De genomtänkta principdeklarationerna i konventionen för inte med sig en krona som kan användas i de nordiska välfärdsstaternas omfördelning.
Välfärdsstaten har pengar och makt, men i ett läge när finanskrisretorik och nyliberala krafter på olika sätt ifrågasätter omfördelning blir MR lätt en tillflyktsort där de eleganta principerna får skyla över en omfördelning som inte riktigt fungerar. Samtidigt blir det heller inte mycket med erkännandet. Välfärdsstaten har inget sätt att hantera erkännande av stigmatiserade grupper. Den politiska makten saknar dessutom helt vilja att använda MR för att lyfta funktionshindrade som kan börja artikulera krav och strategier som i slutänden skulle utmana maktens prioriteringar.
Samtidigt skapar MR ett utrymme för funktionshinderrörelsen att fokusera på frågor om makt. Den nordiska modellen är i viss utsträckning tillkommen för att balansera maktpositioner. Därför finns det t ex ett så tydligt spänningsförhållande i maktrelationen mellan den enskilda individen och den förmodat goda staten eller kommunen.
Funktionshinderrörelsen kan vara den mest samhällslojala rörelse som har existerat
Funktionshinderrörelsen kan vara den mest samhällslojala rörelse som har existerat. Det är ett enormt arbete som förtroendevalda och funktionärer lägger ner på att samarbeta med makten, i funktionshinderråd, insynsorgan och liknande samråd. Frågan är om detta nära förhållande till makten i alla lägen är i de funktionshindrades bästa intresse.
Rörelsen kan tjäna mycket på att utveckla en maktanalys och bli mindre lojal med makten. För en lite bråkigare funktionshinderrörelse kan löftena om erkännande i Funktionshinderkonventionen vara ett bra verktyg när man ovillkorligen kräver att få sin röst hörd.
Andreas Pettersson är forskare vid Juridiskt forum, Umeå universitet.
Text: Albert Martinsson