Camiilla NordgrenPersoner med funktionsnedsättning drabbas ofta av samhällets dubbla normsystem. Det kan till exempel handla om byråkratiska regler som är överordnade medborgerliga rättigheter.
Det menar forskaren Camilla Nordgren från Malmö högskola. 

Camilla Nordgren disputerade 2008 på en avhandling som handlar om personer med traumatisk ryggmärgsskada. Undersökningen beskriver bland annat de hinder som möter rörelsehindrade – både av fysisk och administrativ art. Det handlar inte minst om de samhällsstrukturer, till exempel outtalade och uttalade regler, som drabbar personer med funktionsnedsättning.
– Min avhandling gäller personer med traumatisk ryggmärgsskada men kunde handla om vilken grupp som helst, säger Camilla Nordgren, som själv sitter i rullstol efter en skada i barndomen.

Hon menar att retoriken
i frågan om rättigheter för personer med funktionsnedsättning varit densamma i årtionden. Politiker och andra pratar om lika värde, jämlikhet, och samma möjligheter. Men så ser inte verkligheten ut. Camilla Nordgren tar ett exempel ur sitt eget liv: Hon och några rullstolsburna vänner skulle gå på bio och köade för att köpa biljetter. Men framme vid biljettluckan blev de upplysta om att det, av brandsäkerhetsskäl, bara fanns plats för två rullstolar i salongen.
– De platserna var upptagna och med hänvisning till det kunde vi inte få några biljetter.
I denna vardagliga situation och många andra, får ett grundläggande normsystem, som handlar om människors lika värde och möjligheter, träda tillbaka för ett helt annat normsystem. I detta fall normsystemet kring brandsäkerhet.
– I mitt möte med personen i kassan reduceras jag från kund till ett objekt som måste hanteras på grund av rullstolen. Det här är väldligt tydligt för oss som har en synlig funktionsnedsättning.

Enligt Camilla Nordgren är detta ett av många exempel på saker som dagligen drabbar människor med funktionsnedsättning. Ett ofta återkommande problem är att det inte går att förutse vilket normsystem som gäller.
– Det var ju till exempel dolt för mig att det på den där biografen bara fanns två rullstolsplatser av brandsäkerhetsskäl. För personer som inte sitter i rullstol kan biljetterna ta slut, men det är ju ett känt faktum och går att kalkylera med.
Dessa dolda regler tvingar personer med funktionsnedsättning att uppträda annorlunda. Det innebär enligt Camilla Nordgren att hela tiden anpassa sig till olika situationer och att kliva in i nya roller. Därmed handlar det också om att inte kunna vara sig själv.
– Jag tvingas uppträda på annat sätt än jag skulle vilja och att agera olika på olika arenor. I och med det menar jag att jag inte är jämlik.
På grund av denna ganska svårnavigerade tillvaro är det relativt vanligt att personer med funktionsnedsättning avstår från till exempel biobesök. Det finns också en risk för självcensur därför att man inte vill vara den som påpekar till exempel brister i tillgänglighet, och därmed framstår som besvärlig.

De dubbla normsystemen ger också uttryck för tydliga värderingar. Ett exempel är Postens brevlådor som sitter för högt för personer i rullstol. Här har brevbärarnas arbetsmiljö framhållits som argumentet för att lådorna sitter där de sitter. 
– Jag har förståelse för att brevbärare ska ha en vettig arbetsmiljö men när postens vd säger att det är viktigast, så är ju det också en prioritering. Därmed säger han ju att vi inte är viktiga.
Ytterligare ett exempel är hur parkeringsplatser för rörelsehindrade under den gångna vintern, på flera håll i landet, använts som snöupplag. Även detta måste ses som en tydlig värdering, menar hon.

Dessa och liknande praktiska krockar borde enligt Camilla Nordgren gå att lösa med ganska enkla medel, men den riktiga viljan verkar saknas.
– Det går alltid att hitta lösningar, bara man vill.
Omgivningens inställning till personer med funktionsnedsättning handlar ibland om tanklöshet, ibland om okunskap och om ovilja. Det finns möjligen också en idé i samhället att alla numera har samma rättigheter och möjligheter.
– Många är nog invaggade i en felaktig tro på att ingen längre förfördelas eller diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning. Men alla vardagshändelser som jag och andra i rullstol är med om visar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Camilla Nordgren pekar som exempel på det omfattande administrativa arbete som många personer med funktionsnedsättning måste ägna sig åt för att överhuvudtaget kunna klara vardagen. Det är ansökningar för olika stödinsatser, tillstånd och intyg av olika slag, som måste skaffas fram och dessutom förnyas. Ett exempel är tillstånden för handikapparkering, som bara är giltiga från ett datum till ett annat, vilket kan tyckas märkligt för den som har en livslång funktionsnedsättning. Tillstånden kräver dessutom ofta någon form av intyg, utfärdat av läkare eller sjukgymnast.
– Det betyder att jag måste intyga min otillräcklighet och gång efter annan upprepa vad jag inte kan, trots att det är precis samma sak som förra gången.

Det känns onödigt och skulle inte behöva vara så.
Camilla Nordgren menar att inställningen till personer med funktionsnedsättning, från myndigheter och det offentliga, generellt sett har försämras.
– Det verkar vara ett allmänt drag att man, till exempel från Försäkringskassans sida, utgår från att folk vill ligga hemma och käka praliner. Det är behovsutredningar hit och behovsutredningar dit. Vi är mer som objekt idag och ska inte ifrågasätta.

Avhandlingen heter: ”The Art of Living with a Traumatic Spinal Cord Injury in its Relation to Resources and Norms in Swedish Society”.
Här kan du läsa hela avhandlingen »

Den här artikeln har följande taggar:
Camilla Nordgren, forskning, diskriminering, tillgänglighet, jämlikhet, bemötande

Text:

Kommentarer är avstängda.