För några år sedan blev jag arbetslös. På min första dag utan arbete infann jag mig på Arbetsförmedlingen. Jag registrerade mig som arbetssökande efter alla konstens regler och kände att allt var ganska diffust. Vad skulle jag göra nu, vad var mitt ansvar och vad förväntades av mig?
En tid senare fick jag träffa en arbetsförmedlare. Flera formulär skulle fyllas i där man var bunden till fasta svarsalternativ. Jag fick frågan om arbetsförmedlaren skulle kryssa i rutan för om man hade en funktionsnedsättning. Vad en markering i denna ruta skulle leda till var oklart och jag kunde inte förstå om jag borde eller inte borde fylla i. Att jag har en funktionsnedsättning är sant men vad spelar det för roll om jag nu inte söker jobb som lindansare.
Hela förfarandet var opersonligt och standardiserat. Mina egna tankar, förmågor, erfarenhet och initiativkraft var tämligen ointressanta. Jag lät bli att kryssa i rutan och ordnade så småningom ett jobb på egen hand.
Utredningen ”Sänkta trösklar –högt i tak” föreslår en rad nya stödresurser för personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga. Huruvida detta kommer att leda till att fler personer med funktionsnedsättning får jobb eller ej är osäkert enligt en artikel här i SHT. Jag ser att utredningen genomsyras av en kategorisering där sådana som jag benämns som ”personer med funktionsnedsättning”.
Jag funderar över om det med automatik leder till att nästa gång jag besöker Arbetsförmedlingen kommer kryssrutan att vara aktuell igen? Vad är det jag bär med mig in i mötet som gör att jag blir kategoriserad på detta sätt?
Det är lätt att låta tanken löpa och anta att en utredning som så tydligt kategoriserar individer kommer att fortplanta sig på utförarnivå. Det är där i mötet mellan arbetsförmedlaren och individen med rullstolen eller vad det nu må vara som klassificeringen görs för att komma åt stödresursen.
I utredningen skrivs att resurser ska utgå från individens behov. Jag läser ingenstans om individens egna förmågor. Förhandlas dessa bort eller förbises de? Att få stöd och hjälp kan vara den enda framkomliga vägen för en del. Men jag är övertygad om att det också kan skapa passivitet och tillbakalutande.
Självklart och överst på agendan borde vara vad jag själv kan göra för att skaffa mig en praktikplats, ett vikariat, ett arbete? Vad kan jag göra för att göra mig anställningsbar? Hur kan jag skapa nätverk och hur kan jag visa att jag vill och kan?
Att ha en funktionsnedsättning innebär ständiga utmaningar. Jag ser en fantastisk styrka och vilja bland mina gelikar. Det är dessa egenskaper som måste fram i jakten på ett arbete och det är i denna kontext som en i raden av alla stödinsatser måste ses.
Det är med viss matthet jag läser utredningsförslaget. Ytterligare en gång sätts hoppet till en ny arsenal av insatser. När ska vi ta ett helhetsgrepp om situationen, sluta kategorisera människor utifrån vissa attribut som faktiskt inte alls säkert har att göra med deras förmåga att sköta ett arbete?
Det är på detta sätt vi ständigt befäster olikheten och särbehandlingen.
Camilla Nordgren är universitetsadjunkt vid Malmö högskola och krönikör i SHT.
Taggar: arbete, arbetsförmedlingen, Camilla Norgren
Text: admin