För oss medlemmar i DHR, som ofta har livslånga eller långvariga funktionsnedsättningar, är den återkommande rehabiliteringen, eller som vi säger ”rundsmörjning”, mycket viktig för att våra liv ska fungera så bra som möjligt. Men möjligheten att få en sådan rehabilitering är så gott som obefintlig.
Om och om igen får vi detta bekräftat och det framkommer också i våra olika undersökningar och i Utredningsinstitutet HANDUs Levnadsnivåundersökning (2005) bland DHRs medlemmar.
I Socialstyrelsens allmänna råd och bindande föreskrifter sägs att ”rehabilitering är insatser som ska bidra till att en person med förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, återvinner och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet”.
Rätt tänkt men då är det också viktigt att kommuner och landsting, som ansvarar för rehabilitering, talar samma språk när det gäller rehabiliteringen.
Landstingen och kommunerna har under de senaste åren blivit allt njuggare med att erbjuda rehabilitering. Samma njugghet visar man även med att skicka personer med olika diagnoser till de specialinriktade rehabiliteringscenter där exempelvis specialister på polio, reumatiska sjukdomar eller trafikskador finns.
Erbjuds någon rehabilitering över huvud taget så anses det ska vara kommunen eller landstingets eget ansvar och då är det inte säkert att specialistkompetens finns.
Chansen att till exempel få rehabilitering utomläns eller utomlands är numera så gott som obefintlig och händer det så är det bara vissa diagnosgrupper som kan få detta beviljat.
All rehabilitering måste ses i ett helhetsperspektiv, menar jag. Rehabilitering omfattar så många områden och kan handla om allt från arbetslivsrehabilitering till att vara mer medicinskt inriktad. Det innebär således att rehabilitering inte bara är en fråga om fysisk träning utan även kan omfatta miljöombyte och social gemenskap, som är en nog så viktig del för att människor ska må så bra som möjligt.
En annan förutsättning för goda resultat är tillgången till bra och ändamålsenliga hjälpmedel. Sammanfattningsvis så gäller för en god rehabilitering att se hela människan, inte bara benen, armarna eller ryggen, men detta har våra beslutsfattare totalt förträngt eller glömt bort.
En bra och återkommande rehabilitering innebär ett liv med livskvalitet och det är det vi måste kämpa för. Kravet som vi i DHR ställer är att rehabilitering ska ges efter behov och inte efter ålder eller diagnos, inte heller om man är yrkesverksam eller ej. Det är också detta vi DHRare ute i distrikt och avdelningar måste kräva av våra landstings- och kommunpolitiker.
Vi ska kräva att få ”rundsmörjning” en gång om året och då bör vi kunna hänvisa till Socialstyrelsens föreskrifter som kommuner och landsting är skyldiga att följa.
Jag har en gång i livet försökt få rehabilitering utomlands men fick avslag – hade inte rätt diagons. Under mitt liv som funktionshindrad (68 år) har jag aldrig fått något erbjudande om rehabilitering. Detta trots Socialstyrelsens råd och bindande föreskrifter.
Britt-Marie Gunnarsson är ledamot i DHRs förbundsstyrelse.
Den här artikeln har följande taggar:
rehabilitering, Britt-Marie Gunnarsson
Text: admin