Det är en svår diskussion, svart och vitt finns inte. Just för att det är så svårt är det viktigt att vi är tydliga med vilket ansvar sjukvården och samhället ska ha.

När jag läste juridik och diskuterade dödsstraff blev jag övertygad om att dödsstraff är fel. Som grund för mitt ställningstagande har jag främst två argument. För det första är det är fel att staten gör samma sak, som den som ska sona ett grovt brott gjort, det vill säga dödar. För det andra är döden, och ”dödandet”, oavsett vem som utför det, oåterkalleligt. Det liv som är taget eller berövat kan aldrig ges åter och misstag begås som aldrig kan rättas till.

Jag drar paralleller till dödshjälp. Staten ska aldrig ta på sig rollen att bestämma över liv och död. Även när det gäller dödshjälp finns risker att människor som egentligen inte vill dö får sitt liv avslutat. Faran för ett sluttande plan, med utomståendes bedömning av vilka liv som är värda att få levas, är uppenbar.

Under vintern har debatten och diskussionen om aktiv dödshjälp tagit fart igen.
Många hävdar att det handlar om självbestämmande och respekt för den enskilda individen. Kanske kan det verka logiskt då vi utgår från individens rätt att styra sitt liv. De senaste veckorna har diskussionen intensifierats och frågan om vilka nyföddas liv som är värda att räddas har tillkommit.

Det finns de som lättvindigt slänger ur sig, bara man får vara frisk, tänk om man skulle hamna i rullstol. Alternativt, det spelar ingen roll vilket kön det är på barnet, bara det är friskt. Det fysiskt starka och perfekta har alltid hyllats. Men – vad säger det om livskvalitet eller om livstillfredsställelse. Inte ett dugg. Det är vi många som kan intyga.
 
En svårt sjuk människa har, och ska ha, möjligheten att säga nej till behandling och livsuppehållande insatser. Så kallad passiv dödshjälp är redan idag tillåten.
När en människa inte längre vill ha behandling ska sjukvården respektera denna vilja och inrikta sitt arbete på att ge så god smärt- och symptomlindring och ett så värdigt slut som det någonsin är möjligt.

I Holland har det gått så långt att personer med funktionsnedsättning känner sig tvungna att ständigt bära med sig ett plastkort där de intygar att de vill få sjukvård om de råkar ut för något. Risken är annars stor att man inom sjukvården låter dem dö eftersom man tar för givet att deras liv inte är värda att leva.

Maria Johansson
förbundsordförande DHR

Text: Maria Johansson