Krönikevinjett med bild på Fredrik GranathAllt som allt måste man väl ändå säga att januari och februari 2010 var ganska bra månader för oss som gillar att driva intressepolitik i media. Dels körde P1 programserien ”Välviljans apartheid”, som väckte debatt eftersom den skildrade funktionshindrade som arga och missnöjda, ­istället för som glada och nöjda, som i ”I en annan del av Köping”. Dels ägnades åtskilliga spaltmeter åt att uppmärksamma Socialstyrelsens bedömningsinstrument för assistansbehov – ett 91 sidor långt styrdokument för försäkringskassehandläggare.

Det började med att handikappförbunden i slutet av januari meddelade att de inte tänkte fortsätta sitt arbete i Socialstyrelsens referensgrupp, eftersom många frågor uppfattades som kränkande och intima.
Eldsjälarna vaknade till – det bloggades och startades forum på Facebook, man uttalade sig i TV och dagstidningar. Men i ett samhälle där det varje dag rapporteras om myndigheters övergrepp på befolkningen riskerar något så föredömligt som Användaruppropet att försvinna i bruset.

Kritiken mot Försäkringskassan kommer att bestå, eftersom detta är något som liksom melodifestivalen och grillning på sommaren enar oss som folk, men anledningarna till detta kommer att växla. I början av mars uppdagades det att en ung kvinna förlorat två veckors sjukpenning eftersom hon inte orkat sjukanmäla sig dagen efter att hon förlorat sin son. Försäkringskassan slog ifrån sig och skyllde på att de måste följa lagen. Det svenska folket startade Facebookgrupper och skrev på namnlistor i hundratusenden, och rubrikerna blev fetare och svartare för varje timme som förflöt.

Men vad händer när pressen inte längre ringer självmant, och när diskussionen avstannar på forumen? Vad händer när Socialstyrelsens slutliga styrdokument hamnar i näven på Försäkringskassans utredare och blir till ytterligare en form av förtryck som vi, kanske oundvikligen, lär oss acceptera?
Vi är bra på att bli riktigt förbannade i ett par dagar, skriva på en lista, gå med i Facebookgrupper, och blogga i vredesmod, men så händer det något annat, kanske en jordbävning, och så tappar vi fokus.

Är det så att det finns alldeles för mycket att bli förbannad på för att man ska kunna upprätthålla någon form av långsiktig indignation, något som kan befästas i det kollektiva medvetna som felaktigt och vidrigt? Bara eldsjälarna orkar. Men hur länge?

Den här artikeln har följande taggar:
handikapprörelsen, media, Fredrik Granath

Text:

Kommentarer är avstängda.