Varje år satsas miljontals kronor av både EU och svenska myndigheter på projekt inom socialfonden som ska hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden att få jobb. Men vad som kommer ut av projekten följs sällan upp ordentligt. Fokus borde ligga mer på att förändra strukturer än individer, menar kritiker.

– Det är bra. Det är lite stressigt bara, det är väldigt mycket just nu.

Svaret kommer från Niklas Törnblom, 32 år från Bollnäs som deltar i projektet Proffstestarna. Tillsammans med ett knappt tiotal andra personer med rörelsenedsättning har han under ett och ett halvt år deltagit i en utbildning inom Design för alla där man testar och utvecklar produkter.

Niklas Törnblom tycker att utbildningen har varit väldigt lärorik. Men främst är han glad över att ha något att göra om dagarna efter att ha varit arbetslös.

Proffstestarna är en del av Sigrid, ett av de största pågående socialfondsprojekten i Sverige med en budget på 162 miljoner kronor. Sigrid riktar in sig på långtidsarbetslösa personer och deltagarna ska kunna platsa i någon av kategorierna “över 50 år, invandrare eller ungdomar”.

 

Inte alla får en så liten och riktad insats som Proffstesterna. Det förekommer en del större gruppaktiviteter med allmän inriktning för att kunna hantera de 1 900 personer som hittills har deltagit i projektet. Målet är att deltagarna ska få arbete eller närma sig etablering på arbetsmarknaden. Hittills har 37 procent jobb när de lämnat projektet och 42 procent arbetade eller studerade tre månader efter projektets slut.

– Med tanke på de målgrupper vi har tycker jag att det är bra resultat, säger projektledaren för Sigrid, Eva Holmberg-Tedert.

De flesta som går vidare till arbete, runt 75 procent, har subventionerade nystartsjobb. Ungefär en fjärdedel har anställning med lönestöd. En mindre andel studerar och ett tiotal har startat eget företag. Sista uppföljningen av deltagarna sker efter sex månader.

 

Den största delen av socialfondsprojekten som får stöd tillhör programområde 2 och syftar till att få personer i jobb som står långt från arbetsmarknaden. Ungdomar, personer med funktionsnedsättning och personer med utländsk bakgrund tillhör målgruppen. Projekten delfinansieras av EU-medel. Resten av finansieringen står oftast offentliga medel för i form av deltagarnas egna ersättningar, till exempel aktivitetsersättning eller försörjningsstöd.

Projekten förväntas vara innovativa när det gäller arbetsmetoder, och det finns dessutom krav på att de ska sprida lärdomar och arbetssätt till andra akörer och myndigheter. Här brister det, har flera utvärderingar av tidigare projekt visat. När projekten är avslutade rinner de ofta ut i sanden, och får ingen bäring på organisationen som står bakom dem.

 

Johanna Gustavsson, doktorand i handikappvetenskap på Örebro universitet som har studerat olika socialfondsprojekt, tycker att uppföljningen av både metoderna och effekterna för deltagarna är för dålig.

– Man besvarar frågorna när och hur, men inte varför si och så många kommer ut i jobb. Förklaringar till hur det går bygger på antaganden.

Hon efterlyser en kvalitativ granskning av projekten där man jämför med en kontrollgrupp som deltar i andra arbetsmarknadsprojekt. Temagruppen Integration i Arbetslivet som stöds av ESF gjorde ett försök där de jämförde deltagare i ESF-projekt med deltagare i andra insatser och utbildningar hos Arbetsförmedlingen. Det visade sig att Arbetsförmedlingen hade bättre resultat när det gäller att få deltagare i arbete på lång sikt, och i en utvärdering även på kort sikt. Forskarna bakom studien pekar dock på att deras resultat inte är helt vetenskapliga och att det som saknas är en helt jämförbar kontrollgrupp som skapas redan innan projekten drar igång.

 

Tanken är att socialfondsprojekten ska leda till 10 procentenheters bättre resultat när det gäller deltagare i arbete än Arbetsförmedlingen åstadkommer. Men Johanna Gustavsson anser att målsättningarna för de flesta projekten både är vaga och för lågt ställda.

– Ofta är det formulerat som att man ska närma sig arbetsmarknaden. Vad betyder det? Antingen har man arbete eller så har man det inte.

Johanna Gustavsson menar att ESF-projekten utgår från att personer med funktionsnedsättning per definition har väldigt stora problem, och deltagarna får ägna sig åt moment som hon kallar uppfostrande: att passa tider, skriva CV och lyfta fram sina goda sidor.

 

Cenita Rodehed, programchef på ESF-rådet vänder sig emot bilden av att projekten skulle präglas av en fördomsfull syn på personer med funktionsnedsättning. Däremot säger hon att ESF-rådets önskan är att man ska jobba mer mot arbetsgivare under nästa programperiod.

Inom projektet Sigrid har ungefär hälften någon form av funktionsnedsättning. Runt 15 procent har en rörelsenedsättning, men endast en handfull av dem använder sig av förflyttningshjälpmedel som till exempel rullstol.

– Vi har valt att fokusera på kognitiva funktionsnedsättningar, för det finns mycket större hinder bland den gruppen. Att bygga en fysisk ramp är lättare än att bygga en kognitiv ramp för någon med funktionsnedsättning, säger Eva Holmberg-Tedert.

 

Den här bilden går igen hos de flesta anställda inom ESF-projekt och handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som SHT har talat med. Gruppen med rörelsenedsättning vet vi redan hur vi ska hjälpa. Det är de psykiska och neuropsykiatriska, ibland osynliga, funktionsnedsättningarna som är den stora utmaningen. Siffrorna bekräftar detta fokus. Av totalt 54 projekt under aktuell period riktade till gruppen med funktionsnedsättning finns 23 projekt som vänder sig till personer med psykisk eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, medan tre vänder sig specifikt till personer med nedsatt rörelseförmåga.

 

Johanna Gustavsson har liksom många projektanställda och handläggare reagerat på att det är väldigt få deltagare med rörelsenedsättning i ESF-projekten överlag, oavsett målgrupp, och hon förvånas över att inte mer resurser satsas på den gruppen.

– Om man nu har så mycket kunskap om den här gruppen är det ju konstigt att arbetslöshetssiffrorna ser ut som de gör. Man borde testa nya metoder.

Malin Blomgren, ESF-ansvarig på Arbetsförmedlingen anser också att det är lättare att hantera personer med rörelsenedsättning, men vad projekten fokuserar på styrs också mycket av debatten i samhället, menar hon.

– Jag ser ganska tydligt att det går trender i projekten. Det är oerhört mycket ungdomsprojekt nu.

 

Ingvar Edin är aktiv i ESOF (Eskilstuna samarbetsorganisation för funktionshinderfrågor) som samarbetar med Lika villkor, ett projekt riktat till personer med funktionsnedsättning. Han håller regelbundet föreläsningar med samtal där projektdeltagare i Eskilstuna deltar.

– Det har ju alltid varit så att personer med rörelsenedsättning inte syns så mycket i de här projekten. Det kan bero på att de har förtidspensionerats redan innan de kom till Arbetsförmedlingen, som vi alltid har sagt från handikapprörelsen. Orsakerna har vi alltid försökt få reda på, men ingen har svaret.

 

Karoliina Poijes är projektkoordinator på projektet Lika villkor där man arbetar med ”soft skills”. Det beskrivs som en metod att få deltagarna som kanske saknar ”hard skills” – alltså utbildning och arbetslivserfarenhet – att se och lyfta fram sina goda personliga egenskaper.

– Det kan till exempel gå ut på att man ska lista tio saker man gjort för någon annan det senaste året. Kanske har man hjälpt sin mamma att betala räkningar. Vad kallar man en sådan person? Hjälpsam, kanske. Och behöver man kunna något för att göra det? Ja, man kanske behöver lite sifferkunskaper.

 

Vad skulle du säga är nyskapande med den här metoden?

– Jag känner att den är fantastiskt nyskapande, utifrån flera perspektiv. Vi får fram en metodik för människor som inte har ett kvalificerat CV.

 

Liknar det inte det man gör inom många andra arbetsmarknads­projekt?

– Nej, inte den självkännedomen som man får i det här projektet. Individerna lär känna sig själva och kan marknadsföra sig.

 

Men doktoranden Johanna Gustavsson skulle istället vilja att man ger deltagarna den kompetens som arbetsgivare efterfrågar.

– I min forskning har jag sett att en anledning till att arbetsgivaren inte upplever att en person har en funktionsnedsättning är att man kan något jättebra.

 

FAKTA | SOCIALFONDEN

EU:s socialfond (ESF) är en del av strukturfonderna som är EU:s största budgetspost efter jordbruksstödet. Strukturfonderna syftar till att öka sammanhållningen i EU genom att jämna ut regionala skillnader, och socialfonden ska stärka mindre gynnade befolkningsgrupper på arbetsmarknaden.

Den totala ESF-budgeten för perioden 2007-2013 är 750 miljarder kronor. Sverige har tilldelats 6,2 miljarder av dem.

Text: Elsa Persson