KRÖNIKA | Johanna Andersson: Prata med mig som vem som helst och gör ditt fik tillgängligt för alla, så är vi båda nöjda.

Jag kan ju börja med att berätta att jag har en bråkig kropp som stretar och ”permoben” som funkar utmärkt. Att jag har permoben stör mig inte, förutom när det uppstår ett hinder ute i samhället eller om någon random människa på stan kommer fram till mig och pratar med mig som om jag vore en bebis. Det är nästan det normala att det pratas med bebisröst till mig, som om jag vore ett litet spädbarn som inte uppfattar det folk säger.

Att människor pratar över huvudet. Det är en del av min vardag. Att jag inte kommer in på ett fik på grund av en lite för hög tröskel, är en annan. Funkofobin finns överallt. Jag möter den i någon form varje dag. Som person med funktionsnedsättning utsätts man för folks fördomar. Som att man är dum i huvudet och inte kan tala eller tänka för sig själv – att man inte kan ha en åsikt. Men vi kan! Och det är jävligt störande när folk tror fel och har fördomar. Vi är vanliga människor! Prata med mig som vem som helst och gör ditt fik tillgängligt för alla, så är vi båda nöjda.

Att vi med funktionsnedsättning sjasas bort från fik, restauranger och andra ställen är inte alls ovanligt. Som sagt, det är vardag och vi är vana vid det. Ta bara detta att Göteborgs spårvagnar och bussar inte är tillgängliga. Ja, några är det, men ibland får man ju stå där och vänta 20 jävla minuter på nästa tillgängliga spårvagn, och ändå kan man inte vara säker på att man kommer med den. Det kanske redan står en person i  rullstol på liksom. ”Hejdå spårvagnen och tack för att jag kommer försent till mitt styrelsemöte!”

Samhället bör ha mer koll på vad som är tillgänglighet och sluta ha massa dåliga fördomar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Kom igen, det är 2010-talet nu! Skapa tillgänglighet och skaffa lite kunskap, det är inte ett dugg svårt. Att bygga en ramp in eller en större toalett som alla kan använda, är inte svårt. Att inse att man kan prata med lika tonfall till alla, är inte svårt.

Vi är för lätta att skylla och klaga på. Det är lättare att skylla på personen i rullstol när tåget är sent för att liften inte fungerade, än att säga som det är, att det är ett tekniskt fel.

Att folk använder skador och sjukdomar som skällsord är bara fel och någonting som jag hör dagligen. Att folk har den okunskapen att de använder CP eller Mongo som skällsord är vanligt och anses mer okej än att använda ”fan” eller ”jävlar”, som förstärkningsord. Säger man ”fan” eller ”jävlar” är det skam, men om någon säger ”ditt CP” eller ”Mongo” är det helt plötsligt okej. Det här stör mig. Att folk använder ord som de tror är okej, men som faktiskt är namn på sjukdomar eller skador. När folk använder det i negativt syfte blir det ännu mer fel.

Återigen spelar människors okunskap in.

Funkofobin vill jag krossa. Den ska bort och det är vi människor det hänger på. Lite kunskap och lika behandling så är det löst.

Text: Johanna Andersson