Vi har fått starkare argument för rätten att leva på likvärdiga villkor. Handikapp-utredningen på 80-talet var en början, följd av FNs standardregler på 90-talet, nationella handlingsplanen 2000 och sedan ett år tillbaka FN-konventionen.

Trots dessa tunga dokument, som slår fast att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet och rätt att, som andra, leva delaktigt och självständigt, kan vi konstatera att ord och handling går åt olika håll.
Vi ser hur avståndet ökar, inte enbart för att argumentationen flyttat fram positionerna och att det tar tid för verkligheten att hänga med, utan för att praktiken – tolkningarna och bedömningarna av våra rättigheter – utvecklas i motsatt riktning.

Vi ser ett hårdare klimat där allt penningsätts och förutsättningarna för jämlikhet och delaktighet ses som bidrag av makthavarna.
Den senaste tiden har jag tagit del av allt fler berättelser där människor – bokstavligt talat – är skräckslagna.
Under några decennier har man kunnat fungera och haft möjlighet till en vardag jämförbar med personer utan funktionsnedsättning. Med hjälp av assistans, anpassad bil och parkeringstillstånd har man kunnat jobba, vara en aktiv förälder och fungera i sina relationer.

Nu är dessa förutsättningar på väg att dras undan. Bedömningarna ändras. Människor faller utanför de allt snävare gränserna i formulären som inte tar hänsyn till individen.
Parkeringstillstånd, som inte förnyas innebär att möjligheten till självständighet försvinner. Bilen är ett hjälpmedel som ersätter såväl en otillgänglig kollektivtrafik, cykelturer som promenader.
Möjligheterna att i anslutning till resans mål parkera bilen försvinner också eftersom det inte fungarar att erlägga parkeringsavgift.
Assistansen gav oss möjlighet att själva styra våra liv. Med denna frihetsreform var det möjligt att lämna den av andra inrutade vardagen med hemtjänst eller boendeservice.
Nu får vi höra hur människors liv nagelfars in minsta detalj och den tillvaro de byggt upp med hjälp av assistans är på väg att raseras.

Retorik och praktik går i otakt. Vi har fått en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning för att vi ska kunna ta del av våra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Icke-diskriminering, lika möjligheter och tillgänglighet är några av principerna i konventionen.
Att inte längre kunna arbeta, studera, vara föreningsaktiv på grund allt snävare bedömningar är inte förenligt med konventionens intentioner eller med de handikapppolitiska målen i Sverige.

Politiker – ta ert ansvar – stoppa denna cyniska människosyn och vad den håller på att göra den svenska modellen.
Vi kräver en utveckling framåt med landvinningar i kampen för ett liv på lika villkor – inte att bli slungade bakåt.

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR

Den här artikeln har följande taggar:
personlig assistans, parkeringstillstånd, lagstiftning, FN-konventionen

Text: Maria Johansson