Statsvetaren Barbro Lewin vid Uppsala universitet har tillsammans med några andra forskare undersökt LSS-reformen (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) och det kommunala självstyret. De har tittat på skälen bakom olikheterna i tillämpningen av LSS mellan olika kommuner
En utgångspunkt för projektet är att det fortfarande är stora variationer i hur kommuner tillämpar lagen.

Undersökningen visar att en stor del av skillnaderna mellan kommunerna beror på varierande behov hos invånarna. Bland annat var andelen LSS-insatser större i kommuner som tidigare haft vårdinstitutioner. Men också andra faktorer, som borde vara betydelselösa för hur lagen efterlevs, visade sig ha betydelse. Det fanns till exempel ett samband mellan en högre andel LSS-insatser och långvarigt kommunalpolitiskt vänsterstyre. Det vill säga kommuner där socialdemokrater och vänsterpartiet suttit länge vid makten verkade ha en mer generös inställning.

– Som funktionshindrad verkar det vara bättre att bo i en kommun där vänsterblocket styrt ett tag. Ambitionsnivån där verkar vara högre.
Det har alltså betydelse var man som funktionshindrad bor, trots att det inte ska ha det. Detta betyder i sin tur också att rättsäkerheten för insatser inom LSS är hotad menar Barbro Lewin.

I och med att LSS är en tvingande lag, där statens uppfattning är tänkt att gå före kommunala självstyret, uppstår en konflikt mellan stat och kommun. Självstyret innebär en långtgående rätt för kommunen att själv bestämma och dessutom att beskatta invånarna. Eftersom LSS är en tvingande rättighetslagstiftning blir den ett hot mot kommunerna.
– Avsikten är faktiskt att inskränka det kommunala självstyret just inom detta område för att prioritera och därmed gynna funktionshindrade. De som lagen omfattar prioriteras framför andra med liknande behov.
Ett motiv till detta är enligt Barbro Lewin att svårt funktionshindrade anses ha större rätt till högkvalitativa insatser, eftersom de har sitt funktionshinder hela livet.

Lagens prioritering innebär bland annat att personer som berörs av LSS har rätt att förvänta sig att insatserna ska leda till goda levnadsvillkor. De ska till exempel inte behöva drabbas hårt av personalbyten, till exempel ska personer med personlig assistans slippa sådant. Inom äldreomsorgen gäller socialtjänstlagens svagare ambition om en ”skälig nivå”, till skillnad alltså från LSS, som talar om ”goda villkor”.

Barbro Lewin och hennes forskarkollegor har också undersökt sambandet mellan hög LSS-volym och personlig assistans enligt LASS eller insatser enligt socialtjänstlagen (SoL). Ett antagande var att en kommun med mycket LASS-assistans eller SoL-stöd borde minska hjälpbehov som hamnar under LSS. Men så var det inte.
– Det visade sig vara tvärtom, kommuner med mycket LASS-assistans och SoL-stöd hade också högre LSS-volym, vilket verkar fungera som ett komplement.

I en annan studie har Barbro Lewin tittat närmare på tre olika kommuner, kallade Lågby, Medelby och Högby, och deras förhållande till LSS. Undersökningen visar att Högby, som tidigare haft ett vårdhem, hade en positiv inställning till personer med funktionshinder och gav mycket LSS-stöd.  De två övriga kommunerna hade båda två en lägre andel insatser enligt LSS men deras inställning i frågan var olika.
Medelby utmärks av aktiv laglydnad, stolthet och engagemang i LSS-frågor, medan Lågby passivt lyder lagen, köper sina LSS-insatser från andra kommuner och ser på sin verksamhet med skam och likgiltighet.
– I Lågby säger man öppet att ”vi har gjort det lätt för oss”. Det är förvånande att politikerna är så öppna men de sa hur de upplevde läget och verkade känna skam över det.

Rapporten konstaterar att bristande tillgänglighet kan innebära en risk för att funktionshindrade, eller deras närstående, struntar i att söka stöd i en kommun som Lågby. Eller att de ser sig tvingade att flytta.
Det finns flera fall där förvaltningsdomstolar prövat kommunala LSS-beslut. Besluten har ibland missgynnat kommunerna, som till exempel inte kan avslå en begäran om insatser på grund av bristande resurser, eftersom lagen ger rättigheterna en så stark status. Alltså bestämmer kommunen inte fullt ut över sin situation.

Det förekommer också lagtrots – kommuner som inte gör något för att uppfylla lagens krav att snabbt verkställa gynnade beslut, med långa väntetider som följd. Andra kommuner struntar i gynnande domstolsbeslut om insatser.
– Det innebär stora problem och drabbar enskilda funktionshindrade. Det kan gå åratal innan man slutligen får själva insatsen.
Samtidigt som Barbro Lewin konstaterar att skillnader mellan kommuner består och att rättsäkerheten lämnar en del övrigt att önska, finns det en ljusning.
– Personligen tror jag att det trots allt faktiskt har blivit bättre under de senaste tio åren, alltså mer likabehandling generellt.

Tidigare berodde en del av skillnaderna på att somliga kommuntjänstemän inte verkade förstå sitt uppdrag. I dag tycker hon att situationen är annorlunda och att handläggarna i de tre undersökta kommunerna agerade professionellt. De kunde sitt uppdrag, tillämpade sina kunskaper och lutade sig mot lagen.
– Jag såg en stolthet och en vilja att följa LSS som inte funnits på samma sätt tidigare.

Den här artikeln har följande taggar:
LSS, Barbro Lewin, forskning

Text: admin