Ledarvinjett med bild på Maria JohanssonDen senaste tiden har jag funderat kring samverkansfenomenet. Visst är devisen ”Inget om oss utan oss” bra och det enda riktiga, men…
Risken finns att vi låter oss förblindas av det nedfasade övergångsstället, den flyttade parkeringsplatsen eller att butiken runt hörnet äntligen fått dörröppnare, det vill säga detaljerna. Det är segrar, naturligtvis, som inte är oviktiga för delaktigheten och för de som be­rörs och har kämpat för dem.
Men verkliga segrar vinner vi när vi lyckas få igenom förändrade tankesätt, när vi lyckas få in rutiner om att konsekvensanalys ur ett funktionshinderperspektiv föregår varje beslut. De verkliga segrarna vinner vi när det blir självklart att följa lagstiftning och politiskt satta mål.

Detaljerna kan visserligen
vara led på vägen mot ett förändrat synsätt, men lika väl som de tillfredsställer oss  ger de beslutsfattarna en bekräftelse som gör att man slår sig för bröstet, utan vidare reflektion och utan genomgripande förändring.
Enligt standardreglerna och enligt konventionen ställs krav på samråd med handikapprörelsen. Oerhört viktigt, men definitivt ingen självklarhet. Det var inte länge sedan beslut fattades över våra huvuden, nu får/ska vi som det handlar om vara med!

Men – vänta nu…på många sätt är det ju fortfarande som om beslut fattas över huvudet på oss. Det skylls på pengar, på otydliga krav, på än det ena, än det andra när man vill undvika att ge förutsättningar för delaktighet på riktigt – inte delaktighet i form av samråd, inte enbart på papperet utan i verkligheten.
Inte allt för sällan handlar samråden i praktiken om vilka lagkrav man planerar att bortse från.
Samverkan är bra när det handlar om reell möjlighet att påverka. Men tyvärr är ofta beslutsfattarnas samråd med representanter för handikapprörelsen bara ett alibi och vi blir i praktiken en gisslan.
Kan det vara så att vi samverkar så mycket att vi tappar fokus? Kan det vara så att vi samverkar oss till tystnad istället för att  orka vara den starka röst vi måste vara?

Jag tror vi måste inse att det inte är så enkelt som att – ”förslaget kommer ändå genomföras, då är det lika bra att vi är med och försöker påverka utgången”.
Vi måste sluta säga ja och amen till alla erbjudanden om samråd, men framför allt vill jag varna för att samråda när vi redan från början vet att det som ska utredas går stick i stäv med våra värderingar.
Är det utsiktslöst att lyckas ändra grundkonceptet och strider det mot våra värderingar, ja då tycker jag att vi ska säga nej!

Den här artikeln har följande taggar:

Maria Johansson, demokrati, handikapprörelsen

Text:

Kommentarer är avstängda.