Den svenska funktionshinder-politiken är idag alltför passiv. Det påverkar också debatten. Det är ungefär samma frågor som tas upp hela tiden och när inget händer i sakfrågorna blir också debatten allt mer förutsägbar och en upprepning av redan kända ståndpunkter. Debatten om funktionshinderpolitiken och villkoren för människor med funktionsnedsättningar förvisas allt mer till specialsajter.
En orsak till stiltjen i debatten är naturligtvis att regeringen på ett närmast liturgiskt sätt svänger sig med olika fina värdeord samtidigt som man nästan undantagslöst skjuter de praktiska åtgärderna och konsekvenserna på framtiden. Jag håller med Ingrid Burman om att oppositionen kan göra mer än hittills för att lyfta och bredda den funktionshinderpolitiska debatten. Trots kvarstående problem och orättvisor för personer med funktionsnedsättning saknas konkreta förslag från regeringens sida. Andra frågor än funktionshinderfrågorna prioriteras högre i regeringens arbete och detta är naturligtvis en medveten strategi. Desto större anledning att de rödgröna oppositionspartierna och funktionshinderrörelsen, var och en på sitt sätt, försöker ändra på detta.
Funktionshinderfrågorna är i första hand rättighetsfrågor och inte vård- och omsorgsfrågor. Det finns en rad frågor som måste få en lösning och som vi socialdemokrater beskriver i den budgetmotion på socialutskottets område som vi lämnade in i höstas. För det första bör man ändra lagstiftningen så att bristande tillgänglighet blir en diskrimineringsgrund i Diskrimineringslagen. Detta har utretts flera gånger och färdigt utredningsförslag finns liksom fungerande exempel från andra länder. Regeringen väljer att dra frågan i långbänk eller byta minister för frågan så att det hela kan dras ett varv till.
För det andra bör LSS-reformen värnas. Många som har LSS vittnar om rädsla för att LSS-reformen på sikt ska försämras på samma sätt som skett med sjukförsäkringen (där regeringen säger att det ska bli bättre men där det i själva verket blir sämre).
För det tredje måste arbetet för att tillgänglighetsanpassa Sverige intensifieras. Arbetet har gått långsamt och satta mål har inte infriats. För det fjärde måste aktiva åtgärder sättas in för att öka sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning. Inga förbättringar kunde noteras under förra mandatperioden trots prat om "arbetslinjen”. Tvärtom blir det till och med något sämre. Det behövs bland annat kvalificerat, riktat och individanpassat stöd för att kunna vända på denna utveckling samt ett större ansvarstagande från bland annat offentliga arbetsgivare.
För ett fungerande arbetsliv för alla krävs också en tillhörande fungerande sjukförsäkring, vilket kräver stora insatser efter den nedmontering som skett de senaste åren från regeringens sida. För det femte behöver hjälpmedelsfrågan ses över. Tillgången till hjälpmedel varierar stort över landet liksom regler och avgifter.
Regeringens strategi för genomförande av funktionshinderpolitiken 2011-2016 som kom förra sommaren saknar på de viktigaste punkterna konkreta förslag och mätbara målsättningar. Det är till exempel helt absurt att i en nationell strategi för funktionshinderspolitiken i Sverige 2011 inte ta upp frågan om otillgänglighet som diskrimineringsgrund. Ett uttalat inriktningsmål i strategin är exempelvis att sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga ska öka. Men inga mätbara siffror nämns.
Ett mätbart mål hade (som Handikappförbunden påpekat) kunnat vara att sysselsättningsgraden ökar och åtminstone återgår till 1998 års nivåer, det vill säga 56 procent. Ett annat kvarstående problem med strategin är att det inte händer något om aktörer inte uppfyller de löst satta målen. Ibland bygger strategin på att myndigheter själv ska sätta mål, vilket belyser att strategin är tunn och den borgerliga regeringen ointresserad av frågorna.
Lagen om stöd och service (LSS) har inneburit en enorm förbättring av levnadsvillkoren för många funktionshindrade. LSS-verksamheten har expanderat år för år, det gäller både antalet personer som får del av LSS-insatser och antalet timmar per person. Vi socialdemokrater slår vakt om LSS. Vi tycker att det är riktigt att prövning av LSS-behov sker på samma sätt i hela landet. Det är dock viktigt att förändringar görs i dialog med brukarnas organisationer. LSS berör folks vardag och därför måste genomförandeprocessen av eventuella förslag från regeringen ske med yttersta noggrannhet och tillräcklig förberedelsetid. Om domstolsdomar på ett avgörande sätt ändrar hittillsvarande praxis för bedömning av LSS-behov bör det prövas om det behövs förtydliganden från den politiska nivån. Regeringen har en passiv ”vänta och se-linje”.
Samhället som helhet måste bli bättre på att samordna sina insatser kring människor med olika former av funktionsnedsättningar, till exempel genom koordinatorer som hjälper den enskilde med olika kontakter. En undersökning från RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, visar att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i genomsnitt hade kontakt med 17 personer kring sitt barns funktionsnedsättning och olika stödinsatser. Det är lätt att inse att detta är en orimlig situation.
Vi socialdemokrater föreslog därför i höstas att Riksrevisionens förslag om försöksverksamhet med samordnare genomförs. Regeringen ville i vanlig ordning inte göra någonting. Regeringspartierna kom på andra tankar först när de insåg att de skulle förlora frågan i riksdagen och nu kan det äntligen bli lite ”verkstad” i denna fråga. RBU har gjort en stor insats med sitt konkreta och lösningsinriktade sätt att jobba. Partierna liksom funktionshinderpolitiken i stort behöver konkreta inspel och tydliga förslag på olika områden. Idag är det för mycket (vackra) ord och för lite handling.
Lena Hallengren (S) är vice ordförande i riksdagens socialutskott
Taggar: Socialdemokraterna, Lena Hallengren
Text: admin