Jag tycker inte om LOV – Lagen om valfrihetssystem. Jag har inga problem med att vara väldig tydlig med det, såhär på en gång. Det betyder inte att jag har något emot valfrihet för den enskilde. Men för mig är det något helt annat!
LOV sägs garantera brukarinflytande och kvalitet. Förespråkarna för LOV menar att det genom flera aktörer blir möjligt att bestämma vem som kommer hem och hjälper mig.
Detta i sig är inget skäl att införa LOV – än mindre tvångsinföra, som Maria Larsson (KD) nu hotar med. Det skulle vara fullt möjligt att idag göra det inom befintlig offentlig verksamhet, det är en organisations- och ledarskapsfråga.
De som framhäver LOV brukar måla upp en bild av att det blir möjligt för små företag och personalkooperativ att komma in på marknaden. Möjligheten finns säkert, men verkligheten visar en annan bild.
I själva verket är det Attendo och Carema – stora företag som ägs av risk kapitalbolag, med konton i skatteparadis – som är de i särklass största aktörerna inom äldreomsorg i Stockholmsregionen. Det är de som har den verkliga valfriheten – att etablera sig där det är som mest lönsamt. Där det är som mest lönsamt är där det är korta avstånd och små insatser hos varje brukare. Insynen i verksamheten försvinner och kallas ”affärshemligheter”. Valda politiker med ansvar för verksamheten, ges inte möjlighet att utöva sitt uppdrag och medborgare får svårare att nå beslutsfattarna.
Man ska inte för den skull ledas att tro att inga fel begås i kommunalt driven verksamhet. Det händer. Jag är själv kontaktpolitiker på ett kommunalt drivet äldreboende i min kommun och idag ringde en dam, boende på det äldreboendet, direkt hem till mig med klagomål. Självklart är det inte bra att damen hade något att klaga på, men poängen är att hon i alla fall hade möjligheten!
Kommunerna som inför LOV ställer upp ett antal krav på de företag som anmäler intresse för att utföra hemtjänst. Kommunen får inte ställa högre krav på externa utförare än på den egna verksamheten, för att det inte ska snedvrida konkurrensen. Men där slutar likheterna. Externa utförare får nämligen sälja extra-tjänster, dvs sådant som inte biståndsbedömts, men som man ändå vill ha utfört. Detta får inte kommunen, enligt reglerna göra.
Det blir alltså ett A- och ett B-lag inom hemtjänsten, där den som själv har god ekonomi, eller har familj som har god ekonomi, kan köpa sig de insatser som inte beviljats i biståndsbedömningen. Alla har inte den möjligheten.
Samtidigt urholkas det gemensamma, bland annat därför att en administrativ kommunal kontrollapparat måste byggas upp för att kontrollera att de företag man har som utförare inom kommunen håller vad de lovat.
Något som däremot har med valfrihet för den enskilde att göra, på riktigt, är vad hemtjänstpersonalen får och inte får göra hemma hos mig.
Det som hänt de senaste 20 åren är att behovsbedömningen har gått över från tid till insats. Förr fick man biståndsbedömd tid och inom den tiden per vecka kunna bestämma själv vad som skulle göras. Numera beviljas insatser och någon schema-läggare/samordnare bestämmer hur lång tid insatsen får ta. Står det inte i biståndsbeslutet så blir det heller inte utfört – oavsett. Det är inte valfrihet, oavsett VEM som är utförare!
Valfrihet måste vara detsamma som självbestämmande. Det räcker inte med rätt att välja mellan anordnare – du måste ha rätt att välja hur du vill utforma din hemtjänst/personlig service.
Text: admin