Det talas allt mer om tillgänglighet inom det internationella standardiseringsarbetet. Men svenska företag har ännu inte upptäkt potentialen.
Raka bananer och klåfingrig byråkrati. Ungefär så kan man väl sammanfatta vulgärbilden av standardisering. Men man behöver inte skrapa särskilt mycket på ytan för att förstå att internationella standarder handlar om att få världen att sitta ihop och fungera.
Idag finns det över 70 000 olika standarder, för allt från storleken på skrivpapper till dragstyrka i blöt kartong och miljöledningssystem. Standarder finns bokstavligen överallt om kring oss.
Under de senaste åren har standardisering seglat upp som en allt hetare fråga inom funktionshinderpolitiken. Att säga att alla talar om den kanske vore att ta i, men både bland myndigheter och funktionshinderorganisationer växer intresset.
Sedan två år tillbaka finns en särskild grupp hos det svenska standardiseringsorganet, SIS, som uteslutande arbetar med frågan om tillgänglighet i olika standarder.
– Allt fler blir äldre och snart räcker inte alla tjänster till för att folk ska kunna klara sig själva och då är det bra om man har produkter och tjänster som fungerar. Det är ju mycket som har med tillgänglighet att göra när man blir äldre, man blir svagare, man hör sämre och uppfattar saker sämre eller blir dement. Förr eller senare är man glad för att det fungerar, säger Crista Ahlenblom som är projektledare för tillgänglighetsgruppen på SIS.
Hon lyfter fram Japan som föregångsland. Där har man sedan ganska lång tid tillbaka vägt in krav på tillgänglighet och användbarhet i produktutvecklingen. Med bra resultat.
– Vi i Sverige liknar Japan rätt mycket på det viset att vi är vana vid teknologi, vi vill klara oss själva och vi har en liknande utveckling med allt fler äldre. Vi ska absolut gå om Japan, det är vår målsättning, säger Crista Ahlenblom.
Standardisering är en verksamhet som i huvudsak drivs av företag och syftet är kanske inte i första hand altruistiskt. Drivkraften stavas istället ekonomi. Gemensamma standarder öppnar marknader för företagen vilket i sin tur ökar möjligheterna att tjäna pengar.
Internationella standarder som ställer krav på tillgänglighet och användbarhet kan med andra ord öppna nya marknader för företagen. Och det handlar om stora pengar. Det finns bedömare som menar att den globala marknaden för produkter och tjänster kopplade till människor med funktionsnedsättning är lika stor som den kinesiska.
Men den här potentialen har svenska företag inte upptäckt ännu, menar Crista Ahlenblom.
– Nej, jag tror inte att de riktigt har nappat på det ännu. Många tänker fortfarande att ”jag tillverkar inte rullstolar” så det är inget för mig. Man tror att tillgänglighet bara berör en lite grupp, några procent, som inte är köpstarka.
– Där måste vi mala på om att det inte handlar om hjälpmedel för en liten grupp utan om produkter för alla. Och att man genom att ta in de här kraven kan nå en mycket större marknad.
Idag är det framför allt myndigheter som är medlemmar i SIS tillgänglighetsgrupp (Handisam har varit drivande), antalet företag är än så länge få.
– Myndigheterna har förstått att det här måste ske nu, men nästa steg blir att nå ut till företagen. De finns idag i övriga kommittéer inom SIS, inom till exempel byggsektorn och tjänstesektorn. Genom samordningsgruppen jobbar vi för att vårt perspektiv sipprar ner genom hela SIS, säger Crista Ahlenblom.
När allt fler delar av samhället faller inom ramen för internationella standardiseringar innebär det också att delar av makten flyttar från politiken till engagerade kommersiella aktörer. Det ställer krav på nationella politiker att engagera sig standardiseringsarbetet, annars är risken stor att man förlorar inflytande.
– Den europeiska tågstandarden är ett exempel där Sverige kom med för sent vilket resulterade i för låga krav i standarden. Till exempel när det gäller lyftar in till nya persontåg där maxvikten sattes till 200 kilo, vilket gör att den som har en tung elrullstol inte kan använda lyften, säger Crista Ahlenblom
– Det gäller att vara med tidigt för sedan är det för sent att backa. Länder kan också gemensamt upplysa varandra. Något land kanske inte har så mycket tunga rullstolar idag, men om fem år har de det och då är det försent att bygga om alla tåg.
Text: admin