KRÖNIKA | Den fyrtiofemtionde assistansutredningen har lagt ett förslag som innebär ytterligare ett slag med släggan mot reformens ursprungliga intentioner. Det politiska har alltid varit personligt för mig, men nu börjar det tyvärr att också bli privat. Jag tvingas omvärdera det mesta och de flesta i mitt liv.
För ungefär fem år sedan, när jag jobbade på Independent Living Institute, hade jag en diskussion med en medarbetare om det faktum att independent living är en rörelse för alla med funktionsnedsättning. Han tyckte att det var strategiskt dumt att inte dumpa de grupper som nedvärderas mest från kampen – till exempel de med psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Då skulle ju vi andra erövra så mycket mer. Det blev en absurd debatt där jag till slut sa: ”Vi går framåt tillsammans eller så går vi inte alls”.
Sådana politiskt korrekta utsagor kan man kosta på sig om man sitter i den dominanta positionen. De betyder emellertid inte kattskit om detta inte kostar mig något, om förverkligandet inte ibland försätter mig i obekväma situationer eller tvingar mig avstå en förmån eller två.
Det måste finnas en balans mellan givande och tagande i alla relationer och för tillfället känner jag mig i obalans i relation till de flesta. Jag är trött på att möjliggöra karriärer och döva dåliga samveten för personer med såväl som utan funktionsnedsättningar. Utifrån en underordnad position kan man bara gå tillsammans när man tillåts göra det.
I Sverige är vi extremt bra på att skapa politisk stabilitet genom att hålla de sociala klyftorna lagom stora. Beroendet och utformningen av statsbidragen splittrar handikapprörelsen. När denna sedan ges plats i utredningar handlar diskussionerna om vem som ska utses – inte om man verkligen ska delta.
Jag antar att DHR väljer att förhandla om representationen eftersom någon annan organisation skulle besätta platsen annars. Men i assistansutredningen ger det trovärdighet till reformens långsamma död. Varför förhandlar vi när vi borde protestera?
Majoritetssamhället vill ha så få personer med funktionsnedsättning med sig som möjligt när det går framåt. Det innebär emellertid inte att jag snällt ska stå bredvid, agera åskådare och upprätthålla den politiska stabiliteten.
Jag kan vara mer tydlig och säga: ”Gå framåt tillsammans med oss andra eller gå själv – och lev med konsekvenserna”.
Text: admin