Jonas FrankssonDEBATT | En ny budget presenteras och Fredrik Reinfeldt sitter i TV-soffan. Han upprepar det som blivit hans mantra. Regeringen vill bryta utanförskapet och få in fler människor på arbetsmarknaden.
Jag vet inte hur ofta jag har hört honom säga detta, säkert hundratals gånger, likt en skiva som hakat upp sig. Den här gången låter det dock inte tjatigt i mina öron, utan sarkastiskt.

Några veckor tidigare läm­nade LSS-kommittén sitt för­slag angående den personliga assistansen. Ett förslag som folkhälsominister Maria Larsson redan har applåderat. Det är ett förslag som kan förvandla mig från heltidsarbetande till förtidspensionär.

Kommittén vill göra besparingar i lagen på 3,3 miljarder. Detta vill man bland annat göra genom att dra ner antalet assistanstimmar. För att göra detta ska försäkringskassan genomföra rigorösa undersökningar av vår vardag. Varje minut av våra liv ska staten alltså vända och vrida på. Integritet – vad är det? En lyx för de ”normala”?  
Men inte nog med det. För dem med ett grundläggande hjälpbehov (alltså hjälp vid toalettbesök, av och påklädning och måltider) som understiger tjugo timmar i veckan så ska man ta bort assistansen helt och hållet och ersätta den med någon slags hemtjänstliknande service, som ingen riktigt vet hur den kommer att utformas.

Jag har 21 timmar i grundläggande behov och befinner mig alltså precis på gränsen. Det känns som att stå vid sidan av en avgrund. Jag kan titta ner i avgrunden och se att livet, som jag känner det, kommer att ta slut om jag ramlar ner. Det fria livet. Det aktiva livet. Livet som jag vill leva. Där befinner jag mig fortfarande, men hur länge till vet jag inte. Det bestämmer inte jag, utan en handläggare som jag varken har namn eller ansikte på.

Kommittén verkar tro att man med någon slags vetenskaplig exakthet kan avgöra en människas hjälpbehov.
Det kan man naturligtvis inte. Har man 21 timmar befinner man sig i en gråzon. Mitt hjälpbehov kan lika gärna anses vara 23 timmar eller 19 beroende på vilken handläggare jag får.
Ni förstår att det känns som att leva i en kafka-mardröm.
Tack vare assistansen kan jag idag jobba heltid. Leva någorlunda jämställt och vara en bra pappa. Ett liv utan assistans kan för mig mycket väl bli ett liv i förtidspension, där dessutom mina möjligheter att vara den förälder jag vill vara kraftigt begränsas.

Frågan är hur kommittén, med centerpartisten Kenneth Johansson i spetsen, kan lägga ett förslag som går så totalt emot regeringens intention att bryta utanförskapet och få in fler människor på arbetsmarknaden. Sanningen är att antalet personer som är inne på arbetsmarknaden och har personlig assistans är ganska få, och då kan man tydligen offra några av oss i någon slags missriktad besparningsiver.

Ser man istället på den grupp som idag befinner sig utanför arbetsmarknaden, som skulle kunna arbeta om de får personlig assistans, så tror jag att man får helt annat resultat. Men den tanken verkar man inte ha tänkt.
Överhuvudtaget så ser man hur en av våra starkaste medborgarrättslagar, som kom till för att vi skulle kunna leva aktiva och bra liv, i LSS-kommitténs händer har förvandlats till en vanlig vård och omsorgslag.
Ingenstans i utredningen finns någon analys om hur assistansen kan få fler funktionshindrade att komma ut på arbetsmarknaden. Trots att det med största sannolikhet är ett av de allra viktigaste arbetsmarknadsredskapen för vår grupp.

Vi har i detta förslag gått ifrån att vara medborgare till att bli patienter.
Ansvaret för att det blivit såhär vilar tungt på de särskilt sakkunniga i kommittén. Precis som ansvaret för att man har godkänt kommitténs grundläggande premiss: att det behövs göras besparningar när problemet är att det finns för lite pengar i LSS. Att många som borde ha tillgång till personlig assistans inte har det idag. Den enda som jag har hört säga detta är Bengt Westerberg. När politiker är mer radikala än vi är från rörelsen blir jag mörkrädd.

Men nu måste vi se framåt.
DHR och Unga Rörelsehindrade bör tillsammans med STIL, SRF, RBU mfl. tillsätta en blixtutredning om hur många man tror skulle kunna börja arbeta, eller arbeta mer, om de får personlig assistans. Lobba sedan stenhårt mot Littorin, Borg och Reinfeldt. Strunta i Maria Larsson. Och glöm Kenneth Johansson. En man som vill ta ifrån oss det bästa vi har fått och återinföra den medicinska modellen är inte vår vän, oavsett hur stort leende han har. Om vi inte inser det riskerar vi att en dag vakna och märka att vi inte har något kvar av det vi en gång hade.      

Jonas Franksson

Vad tycker du? Delta i debatten! Skicka ditt inlägg!

Text:

Kommentarer är avstängda.