Jag ser med förvånade ögon vilka hiskliga summor handikapporganisationerna slänger sig med. 195 581 000 kronor i statsbidrag för 2009. Inte för att jag är nationalekonom och van vid att uttala räkneord som miljoner och miljarder – men 195 miljoner kronor – det är mycket pengar det!
Statsbidragen är inte all ekonomi organisationerna rör sig med. Utöver detta tillkommer medlemsavgifter, donationer och Gud vet allt.

Man kan inte glömma bort hur långt fram Sverige har kommit i sin välfärdspolitik.
Om man som jag behöver en rullstol, personlig assistans så kommer det till slut, i de flesta fall, ses det till att jag får det.
Visst finns det mycket att anmärka på även här – men det får bli ämnet för en helt annan debattartikel.
I teorin fungerar det hela ganska bra och vi ska vara tacksamma för att det gör det. …eller!?
”Tacksamhet” är ett ord som genomsyrar de handikappolitiska frågorna i Sverige. Visst fungerar det mesta relativt bra – men det betyder inte att man ska godta de delar som är helt uppåt väggarna!

Givetvis ska man inte bita den hand som föder en, men är inte handikapprörelsen förvånansvärt tyst för att sluka så stora summor? De finns ju ändå till för att tillgodose mina intressen!
Var fanns handikapporganisationerna när jag till exempel uppmärksammade att rullstolsburna inte fick åka kollektivt i Göteborg?
Protesterade någon handikapporganisation då SF-bio ersatte Göteborgs biografmarknad med ett toppmodernt 14-salongers biografkomplex där rullstolar endast var välkomna i 2 av de 14 nybyggda salongerna?
Orkar jag ens förklara för någon handikapporganisation att den vallokal där jag ska rösta till EU-parlamentsvalet har tre trappsteg och en dörr som är smalare än min Permobil? Nä – jag har nog lärt mej läxan att själv är bäste dräng.

Om vetskapen om den diskriminering som jag dagligen utsätts för ska komma ut till allmänheten – då åligger det bara mej själv att dra igång det trögstartade mediedrevet.
Rörelsen beter sig som en köpt organisation som stryker politikerna medhårs! De finns med i politiska utredningar för att ge makten ett alibi. ”Titta – vi har minsann försökt!”.

Med en promille av anslagen lovar jag att jag idag skulle kunnat åka kollektivt, tittat på bio och röstat i EU-valet här i Göteborg. Det som behövs är nya perspektiv, uppfinningsrikedom och ett jävlaranamma som rörelsen saknat! Ge mej en del av 195-miljonerskakan och ni ska minsann få se på andra bullar!

Jag har under min 35-åriga uppväxt inte varit någon bra föreningsmänniska.
Visst har jag varit stödmedlem, men mer av anledningen tradition än tron på att mitt medlemskap ska innebära en förändring för mig.
Jag har sett alla handikapporganisationer som en mötesplats där pensionärer diskuterar sina krämpor och är bittra över att det samhälle som de minsann betalar skatt till inte kan bidra till att deras sista levnadsår blir som ”de var förr”!

En sådan organisation tar min kreativitet, energi och vilja att förändra och obönhörligen kör den genom sin överdimensionerade, dammiga, dokumentförstörare. Ju större organisation, desto mer skrämmande korrekt verkar min ogrundade fördom stämma.
Medelåldern är på tok för hög. Jag vågar påstå att om inte organisationerna gör något radikalt så självdör de med denna generationen.
Det dricks en massa kaffe, virkas, spelas boule och bingo! Inget fel i det – men jag känner inte att det driver mina frågor framåt!

En annan sak som får mig att hålla mig på behörigt avstånd är allt gnäll. Inte för att ”vi” inte har någon anledning – vi har all anledning i världen – men en gnällig attityd vinner inga sympatier hos allmänheten.
Idag är handikapporganisationer ett alibi för politikerna då de egentligen borde vara en politisk maktfaktor som alltid tillfrågas innan stora beslut.

Vad vill jag då? Jag vill att handikapporganisationerna ställer sig på de berömda barrikader som vi 70-talister bara hört talas om. Att man sätter ner foten! Högst upp på agendan borde krav som att otillgänglighet klassas som diskriminering finnas.

Jag vill att man syns i media! Gör aktioner! Som politiker ska man få handsvett då handikapporganisationen bjuder in till presskonferens! Inte att man bara berättar för allmänhetenheten hur eländigt vissa saker fungerar – utan faktiskt gör någonting åt det!
Vill någon hjälpa mig att starta en sådan rörelse?

Erik Ljungberg
kulturarbetare och handikappolitisk debattör

Läs mer:

Följ debatten om handikapprörelsens framtid »

Text: admin