För mig är det viktigt att leva som jag lär, det betyder inte alltid att det enkelt och att jag alltid klarar det.
Vi som idéburen organisation måste självklart stå för det budskap vi vill föra ut. DHR arbetar för att omvärlden ska fungera och då måste vi själva i vår verksamhet leva upp till detta. All förändring börjar som bekant med en själv, det egna förhållningssättet är i slutändan det enda man har full kontroll på. Låt oss ta fasta på den möjligheten till påverkan!
Jag har blivit buren och använt sidoingångar under hela min uppväxt. Jag har blivit puttad upp för branta ramper, ätit på restauranger med trappsteg, handlat i butiker där jag inte nått alla delar. Idag säger jag nej till detta – det går inte längre att ursäkta den utestängande otillgängligheten.
Den näringsidkare som inte vill ha mig som kund ska självklart inte få mina pengar. Den konferensarrangör som vill att vi som förbund ska medverka måste se till att vi kan gå in samma väg som alla andra och komma upp på podium eller scen om vi ska tala. Om inte säger vi nej.
Men ibland blir det fel och i år, redan i mars har jag två exempel på detta.
Vid en debatt med politiker i Halmstad där jag skulle vara moderator hade en scen byggts upp för deltagarna. Men – de rampskenor som fanns gav en oacceptabelt brant lutning. Jag stannade på golvet, men inledde med att förklara varför jag befann mig där nere. Skulle jag ha lämnat lokalen och sagt att jag inte kunde medverka? Ja, kanske. Men då hade jag försatt arrangörerna, bland annat vårt eget DHR-distrikt, i en svår situation.
I början av året hade Alliansens ledamöter i socialutskottet bjudit in hk-rörelsen. Väl framme visade det sig vara trappsteg, men jag visades in genom en gårdsdörr till en entré med hiss. Borde jag sagt nej och inte gått in? Ja, det kan jag tycka.
Jag inledde naturligtvis med att det inte är så konstigt att det går långsamt, då inte ens socialutskottet kan bjuda in till en miljö som är användbar för alla.
Ibland blir det dock rätt och till och med riktigt bra! I samband med utställningen Miss Landmine och debatten kring den blev jag kontaktad av SVT som ville ha mig med i morgonsoffan. Jag svarade ja men framförde kravet på att själv kunna ta mig upp på avsatsen där soffan står. Två gånger sa vi hej då med slutsatsen att det inte skulle bli någon medverkan, men till slut, kvällen före min medverkan byggdes i SVTs snickeri en alldeles utmärkt ramp.Jag kunde ta mig upp och ned för podiet och SVT har med ens gjort en viktig del i sin tablå tillgänglig och användbar för gäster och programledare som använder rollator eller rullstol.
Det handlar om vår trovärdighet som förbund, om min trovärdighet som person och om att alltid göra sitt bästa för att leva som man lär. Vi har ett uppdrag att driva utvecklingen framåt – med detta följer ett ansvar att säga nej till otillgänglighet.
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR
Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, diskriminering
Text: Maria Johansson