Rasmus Isaksson: En del av den obekväma tystnaden i valrörelsen tror jag tyvärr att vi i funktionshinderrörelsen får ta på oss. Vi lyckades inte nå fram.

Det ekade ihåligt i valrörelsen och de funktionshinderpolitiska frågorna lyste med sin frånvaro i valmanifesten. Är funktionshinderpolitik ett känsligt ämne? Politikernas dåliga samvete? Eller är de dåligt pålästa? Jag tänker mig hur funktionshinderpolitiken faktiskt kunde ha spelat en roll i valet. Funktionshinderpolitiken är allmänviktigt då den på ett tydligt sätt kan visa på skillnader i samhället men också vittna om ett möjligt rättighetstänk eller ett obefintligt sådant.

Ändå tror jag att vi kan vända detta till en möjlighet. Från många håll i funktionshinderrörelsen höjs det likadana röster: ”Personer med funktionsnedsättning omnämns för lite i politiska debatter”.

Jag har sagt det förr: Det handlar inte om ett intresse av att räkna hur många gånger ordet ”funktionsnedsättning” nämns i debatter eller manifesten. Däremot känns det som en käftsmäll när de i sina manifest pratar om att motverka all form av diskriminering men glömmer att inkludera personer med funktionsnedsättning bland alla de grupper i samhället som man faktiskt nämner. Vad beror detta på? Var ligger felet? Är det utanför TV-huset vi ska stå istället för utanför Rosenbad?

En del av den obekväma tystnaden tror jag tyvärr att vi i funktionshinderrörelsen får ta på oss. Vi lyckades inte nå fram.

Därför hoppas jag att inspirationen för att påverka, och insikten om fördelarna med att samarbeta, finns kvar inom funktionshinderrörelsen. Jag vill att vi genom att satsa långsiktigt, och enade kring våra gemensamma rättighetsfrågor, ser till att få upp de funktionshinderpolitiska frågorna på agendan. Vi måste också visa att dessa frågor angår alla, både i form av möjligheter till ett mer inkluderande och rikare samhälle, mångfaldsmässigt och ekonomiskt, men också som ett verktyg att slå hål på rasistiska förhållningssätt som delar upp människor i ”Vi” och ”Dem”.

Jag är i skrivande stund nyss hemkommen från en jubileumsfest för en DHR-avdelning. Jag brukar bli inbjuden till sådana fester lite då och då. Det är 50-, 60-, till och med 90-års jubileum. Vid dessa tillställningar brukar det bjudas på en lektion i avdelningens historik – antingen i talform eller nedskrivet på ett fint papper.

När jag läser denna historik blir jag hoppfull igen och tvärsäker på att vi fortfarande har viljan och kapaciteten att förändra.

Text: Rasmus Isaksson