Mitt första år på juristlinjen handlade mest om att lära sig av med min tycka-synd-om-förmåga. Varje gång vi fick ett rättsfall framför oss läste jag det som en personlig historia. Och varje historia hade någon som jag kunde tycka synd om. Det gick käpprakt åt skogen. Juridiken delar helt enkelt inte ut några Oscars för bästa offerroll. Den sätter bara regler för vad vi i samhället anser vara ”fair play” i vår gemenskap.

Liksom juridik handlar medborgarrätt inte om offer eller vem det är mest synd om. Den handlar om ”fair play” i form av lika villkor. Att få sin medborgarrätt kränkt genom att man blir utestängd, missgynnad eller på annat vis diskriminerad är därför inte detsamma som att känna sig kränkt. När någon kallar dig idiot eller beter sig allmänt illa åt har du rätt att känna dig kränkt men det är inte detsamma som att vara diskriminerad.  
Vi svenskar anses ofta vara kollektivt lagda och det stämmer förmodligen. Det paradoxala är emellertid att vi samtidigt tycks ha en extremt individualiserad syn på syftet med den svenska staten.

Gemensamt har vi byggt upp en välfärdsstat som ger de flesta av oss möjlighet att leva som oberoende individer. Jag tycker ibland att vi kräver att den ska kompensera oss för allt ”ont” som kan hända i tillvaron. Att den har ett uppdrag att ta hand om oss – inte som vuxna medborgare utan som bortskämda barn. Det är inte konstigt att varenda lort känner sig kränkt i ur och skur. Offerrollen har sina klara vinster.

En innehavare av en blomstersaffär som blev anmäld för diskriminering i samband med en av Tillgänglighetsmarschens aktioner blev så kränkt att hon anmälde anmälaren för diskriminering. Hon var invandrare. Butiken hade trappsteg.  Hon har naturligtvis all rätt i världen att känna sig kränkt om hon så önskar men hennes medborgarrätt är inte kränkt. Hon har nämligen inte blivit behandlad sämre på grund av sitt ursprung. Hon blev bara lika ”taskigt” behandlad som vilken butiksägare med trappsteg som helst. Genom att känna sig kränkt försökte hon förmodligen slippa ta ansvar för den diskriminering hon faktiskt är ansvarig för.

Vi verkar totalt ha glömt bort att vi som medborgare har ett ansvar för såväl varandra som det gemensamma. Det är ett problem eftersom vi aldrig kommer att nå fram till jämlikheten om vi tävlar om platsen som huvudrollsoffer. Diskriminering borde inte handla om kompensation i det enskilda fallet utan om att lära oss alla att göra rätt. Eller ska vi fortsätta att sälja vår medborgarrätt för pengar?

Susanne Berg
skribent

Läs mer:

Fler krönikor av Susanne Berg »

Text: admin