Debattvinjett med bild på Janne SkeiVåren 2008  sker ett vägval för handikapprörelsen i Norge och Sverige. I båda länderna behandlas då förslag om en mer generell diskrimineringslag för människor med funktionsnedsättning av de folkvalda församlingarna.
Fram till 2008 hade funktionshindrade i Norge endast varit skyddade mot diskriminering i arbetslivet. I Sverige omfattade diskriminerinsskyddet även högskola, sjukvård, näringsliv och delar av förvaltningen. 
För att nå målet om ett icke-diskriminerande samhället har Sverige och Norge dock valt olika vägar. Den största skillnaden i den diskrimineringslagstiftningen, som antogs våren 2008, är kopplingen mellan diskriminering och bristande tillgänglighet.

I dag kan man i Norge använda denna diskriminerings- och tillgänglighetslag för att klaga på otillgänglighet. I Sverige valde man istället att fortsätta utreda frågan om en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering.
Det är alltid svårt att exakt värdera vad som leder till vad för result i långa politiska processer, så många faktorer spelar in. I Norge har handikapporganisationerna medvetet arbetat för att få en diskrimineringslag för funktionshindrade sedan mitten av 90-talet.
Redan från starten har kopplingen tillgänglighet och diskriminering varit viktig. Nästan lika länge har vi systematiskt arbetat med att föra ut våra tankegångar till  fackfolk, byråkrater och politiker i alla partier och på alla nivåer.

Även här i Norge har vi stött på motstånd.
Rädslan för att en diskrimineringslag skulle innebära omfattande kostnader bidrog till att många kände stor tveksamhet.
I finansmiljöer, näringsliv och delar av Kommunnorge protesterar man med automatik mot åtgärder och lagstiftning som kan innebära ökade kostnader och/eller försämrade förtjänster.
För oss inom handikapp-rörelsen ses jämlikhet och icke-diskriminering som en mänsklig rättighet. I andra miljöer och sammanhang är diskrimineringskampen inte aktuell att stödja med mindre än att det är gratis.
En av skillnaderna mellan Norge och Sverige har varit närmandet av vad tillgänglighet egentligen är. Medan man i Sverige mest har fokuserat på ”tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning” har vi i Norge sedan mitten av 90-talet arbetat för att byta fokus. Med utgångspunkt i handikapprörelsen, jobbade vi för en utveckling i samhället mot universell utformning eller design för alla.

Fördelen med universell utforming är att målguppen är hela befolkningen och inte bara funktionshindrade.
Under de senaste femton åren har universell utformning i Norge blivit en strategi för inkludering som fångats upp i fackmiljöer, bland byråkrater, politiker och allmänhet. Sedan 2005 har 17 kommuner deltagit i ett nationellt pilotprojekt för universell design och sedan 2009 ingår även åtta fylkeskommuner (landsting) i programmet.
På så sätt har fler i samhället än de som har funktionsnedsättning blivit medvetna om tillgänglighets­begreppet.  Universell design har blivit känd som kvalitetsförbättring för alla istället för att vara en särlösning för vissa.
När väl universell utforming blivit en strategi och ett synsätt, som många delade också utanför handikapprörelsen, bidrog det möjligen till att det var lättare att få igenom tillgänglighetskravet i den norska diskrimineringslagstiftningen.

Faktum är emellertid att
vi i Norge har långt kvar innan vi nått målsättningen om ett universellt utformat samhälle. Lagen är inte så stark som vi hade önskat, och motståndarna har inte gett upp kampen om att frikoppla diskriminering  otillgänglighet.
Vi måste därför fortsätta kämpa för en bättre lag, men jag är rädd för att mycket av våra resurser framöver kommer att behövas för att se till att det vi redan uppnått inte ska gå förlorat. 
Vi önskar svensk handikapprörelse lycka till i sin kamp.

Janne Skei är verksam vid Norges handikappförbund, NHF.

Den här artikeln har följande taggar:
Design för alla, Norden, diskriminering, Norge

Text:

Kommentarer är avstängda.