Nyligen kom en avrapportering från Folkhälsoinstitutet där det föga överraskande framgår att människor med funktionsnedsättningar upplever sig ha sämre hälsa i högre utsträckning än andra. Vi är fetare, deppigare och tröttare än befolkningen i genomsnitt. Vi är mer stressade, sjuka, och oroade. Inga nyheter direkt, men att se de där siffrorna prydligt staplade i diagram gav mig en hård klump i magen.
Vi mår inte bara litet sämre än alla andra – på vissa områden handlade det om 10-15 procent. Till exempel var det 28 procent av de tillfrågade med funktionsnedsättning i åldern 16-84 år som upplevde att de mådde psykiskt dåligt, i jämförelse med 13 procent i den övriga befolkningen, det vill säga över en fjärdedel.
Jag har själv varit fet, deppig och trött, stressad och oroad. Det var på ett sätt skönt att få det på pränt att jag inte var ensam om allt jag varit med om. Jag har också varit arbetslös i långa perioder, och därför även haft ont om pengar.
Resultaten visade också att funktionshindrade i större utsträckning har sämre ekonomi – många saknar kontantmarginal, är låginkomsttagare eller arbetslösa. Kopplingen mellan dålig ekonomi och hälsa är ju känd, och det är inte konstigt att vi är en särskilt drabbad grupp. Lägg till den redan existerande hälsoproblematik som ofta följer med funktionsnedsättning, så har vi en rejält mörk bild av vårt gemensamma välbefinnande.
Har vi ont om pengar har vi inte råd att gå till doktorn, köpa den medicin eller de hjälpmedel vi skulle behöva. Vi kanske inte har råd att motionera. Vi äter sämre – har kanske inte råd med bra råvaror och äter billiga halvfabrikat med mycket tillsatser. Vi går i sämre skor som får oss att belasta tyngden fel, får slitningar i knän, rygg, höfter. Och så vidare.
Har vi ont om pengar oroar vi oss för att få det att gå runt, en ångest som riskerar att växa och växa. Har man ångest är det svårt att få något gjort – vi är dubbelt så många som har en stillasittande fritid än övrig befolkning. Vi sover sämre. Kanske av ångest, kanske av smärta. Eller både och.
Många arbetsgivare tvekar att anställa människor med funktionsnedsättning. Vi måste acceptera att det förmodligen inte bara handlar om fördomar – det är orimligt – och att den här undersökningen är ett konkret exempel på förankring av många arbetsgivares bild av oss. Trötta. Deppiga. Feta. Sjuka. Mår vi dåligt orkar vi inte jobba. Så är det ju för många, om än långt ifrån alla. Men när till och med LO är villiga att dra oss alla över en kam är det inte konstigt om arbetsgivare gör samma sak.
Åtminstone i teorin är det en ond cirkel – vi mår dåligt eftersom vi inte har något jobb och därför inte har några pengar. Har vi inga pengar har vi inte råd att ta hand om oss själva och så mår vi sämre än vad vi behöver. Och då kan vi inte jobba.
Det slår mig att många av oss befinner sig i den typen av desperat situation som kan leda till brottslighet. Det kanske är tur att det nog är väldigt, väldigt svårt att råna en värdetransport sittande i rullstol och att många banker fortfarande är otillgängliga.
Fredrik Granath är webbredaktör och skriver regelbundet i SHT. Hans krönikor hittar du här »
Dessutom bloggar han på svenskhandikapptidskrift.se/fredrik
Taggar: arbete
Text: admin