Jag tycker det är en viktig debatt som Lars har startat. Och någon enkel och färdig lösning för att få en starkare funktionshinderrörelse finns nog inte. Men debatt! Visst är det bra med en tankesmedja och visst behöver forskningen ha ett funktionshindermedvetande. Men det behövs så mycket mer.

Mina funderingar kring ”vi” och ”dom” är nya även för mig själv. Jag har sedan början av 70-talet hävdat allt som förenar människor från olika funktionshinderförbund. Och det tycker jag förstås fortfarande, jag menar inte att medlemmar i ett förbund ska sluta samarbeta med andra. Men! Jag börjar tro att det finns en lite farlig identitetsgemenskap om den bara baserar sig på att det som förenar är att man har något som inte fungerar optimalt i kroppen eller själen.
Kanske är det också skillnad på om man strävar efter ett ”vi” som baseras på en gemensam identitet eller om det räcker med att man känner gemenskap i vissa frågor och i vissa situationer. För självklart måste man känna gemenskap för att orka agera.

Jag tycker att samarbetsorgan behövs. Men HSO kan aldrig bli något tufft, om alla förbund ska vara med på vagnen, eftersom man har så olika förutsättningar. Det får räcka med att HSO är en gemensam arena där man träffas och där man kan knyta nya allianser i olika frågor. För om HSO blir tuffare, så kommer fler förbund att lämna och så är vi där igen med meningslösa stadgediskussioner. Och jag tror att oändliga diskussioner om man ska vara med i HSO eller inte är helt förödande för viktiga aktiviteter. En gemensam arena behövs. Men de tuffa aktionerna får beslutas av respektive förbund.

Om vi behöver tankesmedjor och forskning, så behöver vi definitivt konkreta aktioner också. Här tycker jag förbunden rent allmänt kan bli tuffare. Tillgänglighetsmarscher kanske är för allmänna och ”hotar” ingen. Däremot är det hotfullt om man mer eller mindre blockerar ingången till otillgängliga miljöer, eftersom ekonomiska intressen hotas.
Jag är övertygad om att det finns en rad aktioner man kan göra, som att kräva bättre stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter utanför vissa skolor som är särskilt dåliga.

Lars Lindberg säger att ombudsmannens tid är förbi. Själv skulle jag säga att ombudsmannen nog behövs fortfarande, men inte för att gå på ”onödiga” samrådsmöten inom och utanför funktionshinderrörelsen. Ombudsmannen behövs för att organisera tydliga aktioner som kan bli ett hot mot de ekonomiska intressen som idag diskriminerar. För diskriminering handlar inte ”bara” om attityder, det handlar också om krassa vinstintressen (för någon eller några).

Margareta Persson har länge varit engagerad i funktionshinderpolitik, bland annat som ordförande för HSO och nu som projektledare för HAIKU, Handikapphistoria i kulturarvet.

Läs hela debatten om krisen i funktionshinderrörelsen »

Taggar: funktionshinderrörelsen, Margareta Persson

Text: admin