Att välja fritt är stort. Att välja rätt är ännu större. Framför allt när det gäller hjälpmedel för daglig användning. ”Är du beredd att ta det språnget?”
Den frågan ställdes för ett par år sedan i Stockholms läns landsting. Från brukarhåll hade önskan att slippa ur tvångströjan – de centralt upphandlade standardhjälpmedlen – funnits länge. Från politiken kom erbjudandet om det fria valet helt i linje med Alliansens mantra: Valfrihet.
Lagen om valfrihet (LOV) blev en del av lösningen för att passera den offentliga centrala upphandlingen. Den, som valde det fria alternativet måste också bli ägare till produkten och det hela en affär mellan producent och brukare, i och för sig huvudsakligen landstingsfinansierad.

Processen för traditionell förskrivning är att patientens behov primärt bedöms. Därefter görs utprovning och anpassning samtidigt med valet av lämplig produkt. Valet står då bland produkter i den ”Kloka listan”, varefter instruktion och utprovningsträning sker. Rutiner för att följa upp och utvärdera funktion och nytta anges som angelägna.
På likartat sätt blir övergången till det fria valets hantering. När förskrivaren med brukaren fattar beslut om fritt val, övergår ansvaret till brukaren som egenvård. Förskrivaren släpper det traditionella uppföljningsansvaret, men behåller kopplingen till rehabiliteringsprocessen, eftersom det finns ett omprövningsansvar, när förutsättningar ändras. Patient(o)säkerheten tas över av brukaren i de delar, som överlåtits som egenvård.

Eftersom relationen rehabilitering och hjälpmedel förutsätts, poängterad i Landstingets policy, blir kraven på uppföljning ändå starkare. Dessvärre finns brister redan i den traditionella förskrivningens rutiner vad gäller att svara för uppföljning. Där hänvisas till tidsbrist, varför det fria valet borde ge utrymme för att effektivisera rehabiliterings-/hjälpmedelskopplingen.
Med brukaren som ägare till hjälpmedlet kan uppföljningen även med en journalanteckning tappas bort och exempelvis en felaktig sittställning i rullstolen försvåra senare rehabilitering.
Inte minst kan jag med köp av produkten få en bristfällig anpassning. Varför skulle säljaren behålla ett uppföljningsengagemang, när affären är klar? Tänk bara på din nästa bilaffär med alla utfästelser och senare garantibegränsningar.

Förtjusningen bland brukare för fritt val blev stor utan att det för den skull genomfördes så många val. Man kan således inte bortse från vår omognad att fritt välja. Centralbyråkratin har ju i årtionden hävdat sin kompetens och vår okunnighet och kanske skulle en explosion av kunniga brukare göra att snaran dras åt för ett generöst fritt val.

Sedan 70-talet har Hjälpmedelsinstitutet testat olika sorters rullstolar, nu har HI beslutat avbryta testningen.
Beslutet sägs ge användarna en starkare roll och anges – minst sagt kryptiskt – i stället vara, att man vill stärka provnings- och utvärderingsverksamheten inom nya områden.
Chefen för HI ser gärna att en annan aktör tar över provningen av rullstolar. Testbehovet verkar alltså kvarstå, bara någon annan tar kostnaderna. Sedan länge sköter inte HI de stora volymupphandlingarna av testade hjälpmedel, där provningen var en säker inkomst. Krav och upphandling sköts numera av landstingen själva.
Hur ska brukaren lita till andra aktörer? HI har traditionellt varit en trygghet. Vad väntar nu?

Om det var möjligt att det fria valet också gav möjligheten till ett generösare utprovat område, varför ska jag då äga? Jag kan fortfarande låna produkten och samhället får tillbaka när förutsättningarna förändras. Med alla möjligheter till professionell rekonditionering.

Olle Johansson är ordförande i DHR Stockholms läns distrikt.

Den här artikeln har följande taggar:
fritt val av hjälpmedel, Olle Johansson

Text: admin