KRÖNIKA | Livet har varit en kamp mot andras förväntningar och negativa attityder, skriver Mona Joelsson.

”Det var bättre förr”, påstås det. Var det bättre? Svaret måste nog bli både ”ja” och ”nej”. Dagens stress fanns inte och människorna verkade bry sig mer om varandra. Inga genvägar fanns att nå sina mål. Idag lever vi i ett samhälle där tekniken börjar ta över och klimatet blir alltmer kylslaget. Den teknik som var tänkt att underlätta tillvaron har i viss mån blivit en möjlighet till trakasserier och brottslig verksamhet. Att ha ett barn med funktionsnedsättning på 30- och 40-talen var inte lätt. Dagens möjligheter fanns inte. Inte ens skolplikt var lagstadgad för ”vanföra”. Institutionsvård rekommenderades. Det var rådet som gavs föräldrarna. Rullstolar som idag finns i olika storlekar och modeller saknades. Stora klumpiga rullstolar av trä var utbudet och hjälpmedel som fanns var till viss del avgiftsbelagda. Varken ekonomisk eller praktisk hjälp fanns. Under de här förutsättningarna växte jag upp med föräldrar som vägrade att lämna bort mig och tack vare min mamma kom jag till och från folkskolan i sju år och hemma var kvarterets ungar och skolkamrater alltid välkomna. Tidigt fick jag lära mig att ta vara på de möjligheter jag hade, påhejad av mina föräldrar, och detta lade grunden till mitt fortsatta liv efter en trygg och skyddad barndom. Liksom andra ungdomar hade jag en dröm att komma ut i livet, studera och kunna försörja mig, men hindren på den vägen blev många. Omgivningen utstrålade negativa attityder och på rehab på 50-talet fick jag till och med veta att jag gick så dåligt att jag inte fick lämna det inhägnade området och att det var fel att tro att jag skulle kunna bedriva universitetsstudier, för jag kunde ju inte ens bära en tallrik. När jag ansökte om förhandsbesked för körkortsutbildning tittade besiktningsmannen på mig som om jag kom från en annan planet och med den bilen han visade upp insåg jag att svaret skulle bli negativt. Att bli lärare var mitt slutmål. Då hade jag hunnit besegra många hinder, vilket hade stärkt mitt självförtroende. Jag hade min akademiska examen, körkort och bil. Nu gällde det att bli antagen på lärarhögskolan trots mitt handikapp. Jag sökte på mina meriter. Resten fick bli en överraskning den dag jag infann mig. Utkastad borde jag inte bli så länge jag gjorde det jag skulle, men jag ska inte sticka under stol med att försök gjordes att få mig att sluta. Det påstods t.ex. att ingen vill ha mig som praktikant och jag erbjöds en dispens från praktik, men mitt mål var att lyckas. Om jag inte klarade det, var jag beredd att acceptera det. Utan en timmes frånvaro, blev jag den första rullstolsburna som tog examen på den lärarhögskolan och fick ett långt, fantastiskt lärarliv. Det gäller att aldrig ge upp och att alltid försöka prestera bättre än andra. Den pressen har jag känt, men ytterligare en förutsättning krävs och det är att ha ett bra nätverk som ställer upp och får en att inte tappa modet när det ser som mörkast ut. Förutom mina föräldrar har jag mina underbara vänner från studietiden att tacka för att jag nådde mitt mål och fick ett bra liv mot alla odds.

Text: admin