Är ett helt tillgängligt samhälle en utopi eller kan det bli verklighet? Svaret på den frågan lär nog dröja. Tillgänglighet för alla tror jag ligger långt fram i tiden trots lagstiftning och höga ambitioner. Visst kommer det att hända en hel del under årens lopp, men förändringar är inte lätta att genomföra. Det skriver nog de flesta under på.
Förändringar skapar konflikter på olika nivåer. Det kan gälla så små ingrepp som att i en gammal stad byta ut stenar på trottoarer och torg mot gångstråk med plattor som är betydligt bättre för dem som använder rullstol eller rollator.
När beslutet om detta blev känt fick stadens lokaltidning upprörda insändare, i vilka det hävdades att det gamla kulturarvet förstördes. Många verkade tydligen säkra på att aldrig drabbas av en funktionsnedsättning. Heder åt kommunledningen som inte vek sig.
Idag verkar alla nöjda med resultatet. Det hörs i alla fall inga kommentarer eller klagomål.
Nedfarter vid gatukorsningar kan också bädda för konflikter, eftersom vi ”hjulbenta” vill ha avfasade kanter medan synskadade kan vara beroende av nivåskillnader.
I min kommun blev det en kompromisslösning med halva nedfarten med och halva utan trottoarkant. Det är viktigt att föra en dialog vid alla förändringar.
Värre blir det att få till stånd förändringar om Länsstyrelsens enhet för kulturmiljö ska ha ett ord med i laget, vilket gäller vid ändringar i och vid äldre bebyggelse. Det kan ta åratal. Det blev vi varse i min hemort när vi i många år fick kämpa för att få en ramp in till kyrkan.
Efter livlig argumentation från alla håll fick vi vår ramp, och idag är det nog ingen som tänker på att den inte alltid funnits, eftersom den smälter in i omgivningen.
Får man kontakt med rätt personer och har en väl genomtänkt strategi, tror jag att det är lättare att genomföra förändringar, men så dyker det största problemet upp nämligen ekonomin, för pengar verkar saknas inom alla områden. Att förändra allt, tror jag är orealistiskt, för det finns ju mängder av hus som är otillgängliga, så mina vänner lär få vänta på besök.
Ett steg i rätt riktning togs, när det lagstadgades att hus med mer än tre våningar skulle förses med hiss. Men vad hände? Jo, man byggde trevåningshus eller begärde dispens och hade ryggen fri.
Nu är bygglagen skärpt och förhoppningsvis svår att överträda. Betänksam blev jag dock, när jag för en tid sedan läste att man vill slippa de hårda byggkraven för att minska kostnaderna och därigenom kunna avhjälpa bristen på student – och ungdomsbostäder. Finns det verkligen inget annat att dra in på än tillgängligheten?
Hoppas att förnuftet får råda så att åtminstone nya bostäder byggs för alla redan från början. Billigt blir ofta dyrt i förlängningen, och bra tillgänglighet sparar pengar i framtiden, inte minst för att hjälpbehovet minskar.
Mona Joelsson är pensionerad lärare och krönikör i SHT.
Taggar: tillgänglighet, Mona Joelsson
Text: admin