KRÖNIKA | Jag har efter alla erfarenheter jag haft i livet blivit så avtrubbad att jag inte längre märker eller orkar hetsa upp mig, skriver Camilla Nordgren.

”Men fattar de inte att du bara vill resa som alla andra?”

Min väninnas ord fick mig att kritiskt granska vad som pågick. Jag, min väninna, min 8-åriga dotter och min väninnas två barn väntade på flyget som skulle ta oss hem efter några dagars Londonbesök. Jag hade bokat min flygbiljett på nätet, fyllt i den internationella koden för den hjälp jag behöver för att ta mig ombord, vid incheckningen lydigt förtydligat vad för hjälp jag behövde och också betonat att uppgifterna redan var inlagda då jag bokade biljetten.

Vi fick besked om att vara vid gaten en timme före avgång. Väl framme blev vi visade var vi skulle stå, beredda. Här men inte där, vara redo med boardingpass och pass och invänta servicepersonal som skulle hjälpa mig ombord. Vi skulle få gå på först men ingen servicepersonal kom och alla andra passagerare bordade. I väntan på assistansen kontrollerades pass och boardingkort för fjärde gången och jag blev informerad om att jag skulle ha anmält mig till en annan desk för att berätta att jag var en WCHC och behövde hjälp. Där och då brast det.

Jag och mitt resesällskap hade blivit rundflyttade och betraktade, att ”vi” var en rullstol som skulle hanteras hade basunerats ut i walkie-talkies ett flertal gånger ”We have a wheelchair waiting…”. Jag hade blivit förvandlad från en Londonresenär till en process att sköta. Stå där men inte där, visa boardingkort ett flertal gånger, vara på plats långt i förväg, lägga in kod i bokningen, anmäla mig på ett flertal ställen. Väninnans ord ringer i öronen ”Men fattar de inte att du bara vill resa som alla andra?”.

Jag har efter alla erfarenheter jag haft i livet blivit så avtrubbad att jag inte längre märker eller orkar hetsa upp mig över denna hantering. Jag har blivit så van att jag inte längre ifrågasätter. Vad gör detta ståhej med en människa som jag, som du, i långa loppet? Hela etablissemanget visar att för sådana som du har vi rutiner och logistik. Väl utvecklade processer som bygger på att jag fogligt anpassar mig till dessa rutiner. Vad gör detta ståhej med min väninna och hennes barn i relation till mig? De har inte bett om att få bli granskade, processade och hanterade. De vill bara vara några vanliga Londonresenärer.

Jag läser i ortens lokalblad om en man som efter stroke och nu med halvsidig förlamning upptäckt att det går att resa med flyg ändå. Han påtalar att han får så mycket hjälp att det nästan känns som han är en V.I.P. Han beskriver att rullstolen skjutsas runt av trevliga assistenter på flygplatsen och det är skönt att bli parkerad på något trevligt ställe tills han blir hämtad. Han slipper de ändlösa korridorerna och han slipper köa, assistenterna kan bakvägar och får gå före i kön. Det är som att få åka gräddfil.

Två diametralt motsatta upplevelser om att bli hanterad. Men är det då så konstigt att våra förväntningar, erfarenheter och upplevelser skiljer sig? Inte alls skulle jag vilja påstå. Det är ju det som det innebär att vara människa och det är när jag inte längre blir betraktad som människa utan en rullstol som ska hanteras som det blir så fel.

Camilla Nordgren är universitetslektor och skriver krönikor i SHT.

Den här krönikan publicerades i SHT 2/2013.

Text: Camilla Nordgren