För ett par månader sedan hade jag ett häftigt men samtidigt intressant gräl med en nära vän om huruvida det var rätt att bygga bort enkelt avhjälpta hinder, i enlighet med plan- och bygglagen.
I likhet med många andra tyckte han att det hela var orealistiskt, och framför allt kostsamt. Det skulle innebära hyreshöjningar och göra det svårt för många småföretagare att överleva.
Denna åsikt förstummade mig, mycket på grund av att personen i fråga har känt mig i trettiotvå år, och själv varit tvungen att vid hundratals tillfällen dra mig och min rullstol uppför trappor, igenom skogsområden, över sandstränder, kullerstensgränder och klippor.
Det här är en kille som burit mig på ryggen upp för spiraltrappor i Gamla Stan och lyft in mig på trånga restaurangtoaletter.
Kanske var det exakt därför han tog lätt på otillgänglighet – han har aldrig behövt uppleva det som något större hinder. Allt det här kånkandet och släpandet har blivit en naturlig del av hans liv – på samma sätt som det är en del av mitt.
För mig är hans åsikter ett tecken på hur nödvändigt det är att otillgänglighet klassas som diskriminering. Om man inte kan få någon med trettio års erfarenhet av otillgänglighet att på både ett intellektuellt och känslomässigt plan förstå hur avgörande en dörröppnare, en sänkt trottoarkant, eller en ramp kan vara, hur ska man förvänta sig att en apoteksföreståndare ska göra det?
Vi behöver den här typen av lagstiftning av flera skäl, inte bara som en tydlig markering för affärsinnehavare. Jag misstänker att det även kan tjäna som ett sätt att ändra människors attityd till funktionshindrade.
Det fanns ju faktiskt en tid där de flesta vuxna tyckte det var okej att daska till sina ungar när de gjorde något fel. Idag uppfattas barnaga som något ofint av de allra flesta. Jag tror att 1979 års lagstiftning bidragit till detta skifte i attityd.
Vilka andra vägar finns det? Bojkott? Vissa kallar bristande tillgänglighet för apartheid. Jag är benägen att hålla med, det är svårt att betrakta ett samhälle som systematiskt och aktivt väljer att utesluta en stor grupp medborgare på något annat sätt.
Men hur bojkottar man ett samhälle? Vägrar man betala skatt? Hur bojkottar man en oförstående befolkning? Isolerar man sig?
Det bästa vi kan göra nu är att i största möjliga mån inte stödja affärer som inte vill ha funktionshindrade som kunder. Det är logiskt. Det är enkelt. Vissa av oss gör det redan. I väntan på nya lagar.
Den här artikeln har följande taggar:
Fredrik Granath, tillgänglighet
Text: admin