Jag är en idrottsmamma, inte bara en-idrottsmamma utan en fler-idrottsmamma. Jag har numera full insikt i vad livet som fotbolls-, innebandy-, handbolls-, tennis-, sim- och dansmamma innebär.
Med idrotten följer en rad sysslor som jag, innan jag trädde in i denna sfär, inte hade en aning om att mammor med idrottsutövande barn kan ägna stora delar av sin vakna tid till.
Som administration av en mängd mail från tränare; träningstider, inställda träningstider, extra träningstider, anmälning till cuper, återbud till seriematcher, inbokning på kioskschemat, hantera kioskkassan, sitta i sekretariatet, anmälning till sekretariatutbildning (för att få lov att sitta i sekretariatet), försäljning av strumpor eller toapapper eller vitlökskorv, betalning av medlemsavgifter och cupavgifter och att hålla koll på medlemskort…
Vidare ska man vara chaufför och infinna sig på det utmailade samlingsstället (ofta klockan sju en lördag-eller söndagmorgon) för att sedan köra till en idrottshall eller idrottsplats där helgens match ska äga rum. I bilen lastas barn och trunkar som vid återkomsten ska levereras till olika adresser.
Avstånd till de olika idrottsanläggningarna kan variera mellan ett par och 10 mil enkel resa vilket innebär att en match om sammanlagt en timma vid långväga resor blir till en heldagsutflykt.
Allt detta har jag skolats in i och klarar galant. Men som en god moder vill och bör jag också vara en engagerad och påhejande åskådare vid matcherna.
Det är då kruxet uppstår. Det vill säga kruxet med att idrottshallar under helger oftast inte har sina tillgängliga entréer och handikapptoaletter öppna eller där läktarplatsen bara kan nås via trappa. Vaktmästarna, som har hand om nycklarna, jobbar inte och den ansvariga klubben har såklart ingen aning om hur man får tag i dessa nycklar.
Kruxet med alla otillgängliga toaletter – så små att gående och stående bara kan backa in i dem – i baracker med en halvmeters inkliv.
En del läktare är visserligen tillgängliga men har då alltid galler som slutar strax ovanför mitt synfält, varför alla matcher blir märkligt randiga. Vid det här laget har jag sett de flesta idrottsanläggningar i Skåne.
Jag har sett fantastiska simhallar med ramper och liftar ner i bassängen men där jag som åskådare får sitta halvvägs ut i bassängen. Jag har även bevistat heldagsfotbollscuper mitt i juli månad i stekande sol och i ösregn och där läktaren bara kan nås via trappor. För att inte tala om alla handbolls- och innebandymatcher där den enda möjliga sittplatsen för mig är där sekretariatet sitter.
Där får jag såklart inte sitta i egenskap av anhängare till det ena laget. Sekretariatet ska vara fritt från påtryckning och helt objektiva och då kan inte en mamma från ena laget sitta där.
Hur det blev det så här? Vi bygger fina nya idrottsansläggningar med tillgänglighet men där denna tidsbegränsats till tider då MAN tänkt ut att det finns behov av den.
Eller är det rent av så att MAN inte tänkte tanken att det finns rullstolsburna mammor med idrottsutövande barn?
Camilla Nordgren är universitetsadjunkt vid Malmö högskola
Taggar: Camilla Nordgren, tillgänglighet, föräldraskap, fritid
Text: admin