Under förra valrörelsen hörde jag en uppsatt politiker, på frågan om hur man skulle få fler personer med funktionsnedsättning i arbete, svara att alla insatser som görs för att få fler i arbete också omfattar personer med funktionsnedsättning. Men är det så enkelt?

Ungdomar med funktionsnedsättning har mycket svårt att få  arbete. De har inte hunnit få in en fot på arbetsmarknaden och möjligheten till sommarjobb är i praktiken obefintlig. Skulle de mot all förmodan få ett sommarjobb riskerar de att förlora den aktivitetsersättning som många uppbär och är beroende av på grund av arbetslöshet.

De insatser som finns för en mer permanent lösning på utanförskapet är inte heller så självklara och dessutom långt ifrån rättvisa.
Nystartsjobben, som innebär att arbetsgivaren inte behöver betala sociala avgifter för den som under en längre tid varit utanför arbetsmarknaden, är ett exempel. Som rörelsehindrad, måste jag för dessa jobb konkurrera med andra som också är berättigade till nystartsjobb.  Bland dessa återfinns ungdomar som varit arbetslösa i över sex månader, personer som varit arbetslösa i över ett år och de som fått sjukpenning, rehabiliteringspeng, sjuk- och aktivitetsersättning eller varit anställda hos Samhall.

Många av mina konkurrenter har alltså betydligt lättare, fysiskt sett, att ta vilket jobb som helst. Jag får därför svårt att övertyga en arbetsgivare om att valet av mig skulle vara ett bättre alternativ än valet av en betydligt yngre person utan rörelsenedsättning.  Jag kanske inte kan utföra precis alla de arbetsuppgifter som arbetet kräver eller kanske behöver lite extra tid på mig för att utföra dem.
Nystartsjobb är alltså ingen lösning – om inte insatsen används i kombination med lönebidrag – och jag hoppas att nystartsjobben aldrig helt förväntas ersätta lönebidraget.

Lönebidraget är för övrigt ett dilemma för mig och egentligen lika oönskat som aktivitetsersättningen. Lönebidraget är till för att arbetsgivaren ska få kompensation för min nedsatta arbetsförmåga. 
Naturligtvis är jag medveten om att många personer med funktionsnedsättning inte skulle ha arbete om inte lönebidrag fanns.
Själv har jag blivit erbjuden 80 procents lönebidrag (den högsta nivån) och med det anses jag i princip ha maximal arbetsnedsättning.
På detta sätt kan lönebidraget fungera kontraproduktivt. Jag studerar till personlig tränare, sitter i styrelser, arbetstränar på ett gym, har gett ut en bok, föreläser på högskolor och universitet – men anses ändå vara i det närmaste helt oförmögen att arbeta. Det är svårt att sitta rakryggad och självsäker vid en anställningsintervju när ens kvalifikationer reas ut med 80 procent rabatt.

Ett annat problem är okunskapen hos många handläggare på Arbetsförmedlingen. För några år sedan blev jag uppsagd från ett års tjänst inom turismbranschen. Vi fick alla gå eftersom projektet avslutades. Arbetsförmedlingen bad mig återkomma när jag skulle skriva in mig, de tyckte att en handläggare som var "specialiserad på arbete för handikappade" skulle vara på plats.
Att skriva in sig som arbetssökande är inte mer annorlunda för mig än för  någon annan. Problematiken med rörelsehinder kommer in först senare när jag ska söka ett jobb eller blivit erbjuden ett.
Vid nästa besök hos Arbetsförmedlingen påtalade jag att jag inte kände mig speciellt hoppfull som arbetssökande och att allt kändes jobbigt. Istället för ett välbehövande pep-talk fick jag en snorkig kommentar om att jag minsann "måste vilja få ett jobb annars är det här slöseri med tid".

Jag efterlyser en större förståelse för vad människor kan ha "i bagaget". Jag menar inte handikappkunskap, inte specialkunskaper utan människokunskap.
Erfarenheterna av utanförskap sätter sig på självförtroendet och visar sig i situationer där man behöver lyfta fram sig själv och visa sig duktig.

Som aktiv i DHR:s ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade får jag höra många berättelser om hur ungdomar utestängs från undervisning i skolan och från socialt umgänge på grund av bristande tillgänglighet. De som jobbar kring dessa ungdomar måste lära sig att skilja på när en ung person avstår på grund av ointresse eller för att  man inte tror att man kan.
Det finns alltså en djupare problematik vad gäller möjligheten att till exempel få jobb för personer med rörelsenedsättning och därför går det inte bara att säga att "det fixar sig".

Det måste också till insatser för att fler personer med funktionsnedsättning ska kunna skaffa sig bra utbildning. Idag hindras man ofta av att det inte går att uppbära aktivitetsersättning och samtidigt gå en utbildning. En del säger att det skulle vara orättvist att personer med funktionsnedsättning har aktivitetsersättning istället för att som andra söka CSN-bidrag. Skälet till varför jag argumenterar för att man ska få behålla sin aktivitetsersättning är följande:

Bostadstillägget följer aktivitetsersättningen. Utan aktivitetsersättning, inget bostadstillägg. Då många med nedsatt rörelseförmåga tvingas att bo i dyrare bostäder skulle vi inte klara oss utan bostadstillägget.
Det finns statistik som visar att personer med funktionsnedsättning efter avslutad utbildning har betydligt svårare att få jobb än andra. Och får man inte jobb så blir man ändå tvungen att betala tillbaka studielånen, som kanske dessutom är större eftersom man fått förlänga sin utbildningstid på grund av rörelsehinder. Följden blir alltså att många avstår från högre studier.

Slutligen min syn på aktivitetsersättning. Å ena sidan behövs den eftersom vi annars skulle tvingas söka socialbidrag och då leva på existensminumum. Något som inte är lätt för den som är rörelsehindrad, jag har försökt och då kunnat konstatera att det trots enkelt liv inte hade fungerat utan stöd från min familj.

Aktivitetsersättningen, eller snarare "passivitetsersättningen",  är ett nödvändigt ont. När jag för några år sedan frågade min handläggare på Försäkringskassan om möjligheten till praktik hotades jag med utförsäkring. Jag hade uttryckt att jag kunde jobba och skulle därför inte ha "förtidspension" tyckte handläggaren. Jag påpekade att aktivitetsersättning, när den introducerades, inte marknadsfördes som en förtidspension. Tvärtom, man sade då att unga människor inte skulle stämplas som förtidspensionärer utan att man ville jobba på den begränsade arbetsförmåga som fanns. På Försäkringskassans hemsida stod det att aktivitetsersättningen var till för den som hade "svårigheter att komma in på arbetsmarknaden". Idag formulerar de texten som att man "troligen inte skulle kunna arbeta heltid under minst ett år." 

I själva verket misstänker jag att Försäkringskassan har en hemlig agenda och att de egentligen ser aktivitetsersättningen som förtidspension. På så sätt luras många unga människor med rörelsenedsättning in i aktivitetsersättningen i tron om att det är "räddningen". Följden blir en minimal pensionspeng efter 65 eftersom man aldrig har arbetat. Staten tjänar på aktivitetsersättningen eftersom vi då inte syns i i arbetslöshetsstatistiken, och är man osäker på vad man ska kalla sig kan man bara läsa på informationsbreven från Försäkringskassan där det står: "Till alla pensionärer".

Jag skulle vilja att vi hjälptes åt att räkna antalet tidningsartiklar, radioprogram och TV-framträdande där politiker i valrörelsen talar specifikt om de problem som vi med rörelsenedsättning drabbas av. Hur ska de stoppa diskrimineringen? Hur ska de få fler personer med rörelsenedsättning i arbete?
Köp inte argumentet om att vi är inkluderade när politikerna pratar arbetsmarknad. Många av oss är inte ens i det stadiet att de insatser politikerna pratar om spelar någon roll. De pratar om anställningsskydd, jag pratar om möjligheten att ens hitta ett lämpligt jobb att söka.

Rasmus Isaksson bor i Eslöv och är ledamot i DHRs förbundsstyrelse

Den här artikeln har följande taggar:
arbete, Arbetsförmedlingen, aktivitetsersättning

Text: admin