När helst det handlar om övervakning av den enskilda människan är det alltid en del som tycker det är okej – till exempel med övervakningskameror i busskurer, eller i hissar, på gator. Resonemanget är att så länge man har rent mjöl i påsen behöver man ju inte oroa sig.
Ett annat argument är det faktum att man faktiskt ingår i ett större sammanhang – ett samhälle – där det som är bäst för många måste få gå före vad som är bäst för den enskilde. Ska samhället fungera så krävs det kontroll – ett fåtal dumhuvuden ska inte kunna förstöra för alla.
Den 8 juni i år lade regeringen fram en lagrådsremiss om att kontrollen av utbetalning av assistansersättningen måste skärpas (lagrådsremissen går att läsa i sin helhet på regeringens hemsida). Detta skulle bland annat innebära att assistansanordnare, det vill säga assistansföretag, kooperativ och kommuner, blir återbetalningsskyldiga om det skulle uppdagas att assistanspengar använts felaktigt.
I praktiken skulle detta innebära att anordnarna är ansvariga för hur brukaren använder sin assistans. I teorin skulle det kunna innebära att personliga assistenter förväntas redogöra i detalj för vad brukaren haft för sig.
Inkräktar inte detta på den personliga integriteten? Jo – på samma sätt som Försäkringskassans megaformulär om hur mycket assistans man behöver gjorde det. Ni minns: Hur många minuter för att gå på muggen? För att äta. Och så vidare.
Förlorar inte brukaren makten över hur hen vill använda sin personliga assistans? Så kan man absolut se det. Varje år lämnar Försäkringskassan in ett budgetunderlag till regeringen. De måste redogöra hur mycket pengar de räknar med att lägga ner på olika saker, däribland medel för assistansersättning, och då går det ju inte att dyka upp där med en massa fusk och andra otillbörligheter i underlaget.
Visst finns en det många poänger med att kontrollera och göra uppföljningar av assistansen, men en noggrann kartläggning av hur brukarna tillbringar sin vardag är förmodligen inte den moraliskt eller praktiskt bästa lösningen.
Det är naturligtvis mycket viktigt att ha koll på vart folks surt förvärvade skattepengar tar vägen. Man blir ju förbannad när någon lirare som säger att han behöver assistans dygnet runt ertappas med att stå och dansa med en lisebergskanin.
En miljard uppskattade man assistansfusket till 2010. Det sticker ju naturligtvis i ögonen på de som måste välja om de vill ha hjälp med att klä på sig eller gå på muggen.
Men borde inte vi som har rent mjöl i påsen göra allt för att reda ut det här nu? Dra vårt strå till stacken och visa att det faktiskt finns riktiga behov och att de flesta av oss bara vill kunna leva våra liv?
Men det handlar kanske inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att inte behöva berätta för någon annan hur ofta man går på krogen, eller till simhallen. Eller om man är risig i magen.
Taggar: personlig assistans
Text: admin