Finn Petrén berör i ett angeläget debattinlägg hur det går med de nationella tillgänglighetsmålen i handikappolitiken. Det är lätt att instämma i Finn Petréns otålighet över att det tar en alltför lång tid att nå målen om ett tillgängligt samhälle för alla. Det var heller inte svårt för oss att se när vi tillträdde som regering 2006, att det hänt för lite med den Nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” som antogs år 2000, för att vi skulle kunna nå målen 2010.
Vem blir inte upprörd och kanske uppgiven av att varje dag man kliver över sin tröskel möta en vardag kantad av hinder som inte skulle behöva vara där! Denna frustration och vilja till förändring är grunden för en verkningsfull politik.
Regeringens uppfattning är att vi har en bra bit kvar till målet, men med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är vi ändå på god väg.
Vi går nu igenom sektor för sektor och tittar på vad handlingsplanen för handikappolitiken lämnat för avtryck. Vi ser att det har hänt ganska avgörande saker. Det märks inom regeringskansliet, ute på de statliga myndigheterna, i länsstyrelserna och även på många håll ute i kommunerna. Funktionshinderperspektivet är ännu ingen självklarhet i vardagen för de flesta, men för varje ny lag vi stiftar eller reformerar, i det omfattande reformarbete regeringen står för så tydliggörs det bit för bit.
Jag tycker därför inte att den nationella handlingsplanen är ett misslyckande. Den hade behövt mer av tydlig tidsplan för delmål, tydlig ansvarsfördelning och större tilldelning av ekonomiska medel på alla nivåer, men är ändå med alla sina brister ett exempel på att politiska visioner och mål faktiskt förändrar. Idag skulle mycket få politiskt ifrågasätta att rättigheter för personer med funktionsnedsättning är en fråga om mänskliga rättigheter.
I vintras ratificerade Sverige den nya FN konventionen, den driver också rättighetsperspektivet. Vi har drivit på för Fritt val av hjälpmedel, eftersom den enskilde vet bäst vilket hjälpmedel som kan fungera i vardagen för just henne/honom. Vi lägger 150 miljoner kronor på tillgänglig infrastruktur, vilket är ett väsentligt bidrag till att kollektiva transporter i högre grad kommer att vara tillgängliga nästa år. Med det visar vi också, just som Finn Petrén efterlyser, att tillgänglighetsfrågorna är hela regeringens ansvar.
Inför den resultatredovisning vi ska lämna till Riksdagen, har vi med stöd från Statskontoret, belyst och utvärderat det som gjorts. Vår uppfattning är att det finns en hel del justeringar att göra inför att nästa planarbete ska göras. Samtidigt vill jag understryka att det stora arbete som genomförts och den kompetens som byggts upp inom många myndigheter och inom regeringskansliet, är väl värda att lyfta fram och ta vara på framöver. Finn Petrén ifrågasätter effektiviteten med en myndighet som Handisam. Myndigheten bildades 2006 och med det korta tidsperspektivet tycker jag att det är orättvist att redan börja fråga efter något annat.
Däremot är vi i regeringen alltid angelägna att i nära dialog med våra myndigheter, handikapporganisationerna och övriga, utvärdera och diskutera den framtida handikappolitiken efter målåret 2010. Jag välkomnar därför även Finn Petréns bidrag kring framtida styrning och inriktning av handikappolitiken.
Den här artikeln har följande taggar:
Maria Larsson, Fritt val av hjälpmedel, tillgänglighet, FN-konventionen, nationella handlingsplanen,
Text: admin