Den 3 december, internationella funktionshinderdagen, läste vi med stor bestörtning i Expressens ledare att Gunnar Wetterberg vill föra svensk funktionshinderpolitik 30 år tillbaka i tiden. Wetterberg anser att institutioner för personer med omfattande funktionsnedsättningar bör återinföras eftersom Sverige inte har råd med ”passning” 24 timmar per dygn i hemmet för dessa personer, det vill säga för oss, våra medlemmar och de vi företräder.

Flera av oss har reagerat som individer och skrivit svar till Wetterbergs inlägg. Några av inläggen finns samlade på bloggen fulldelaktighet.nu.

Gunnar Wetterberg är en person som många lyssnar till, han är historiker och samhällspolitisk chef på SACO, sitter i Kungliga Vetenskapsakademien etcetera. När han ger uttryck för dessa synpunkter känns det som om han utgör en murbräcka och öppnar för återkomsten av en människosyn som vi trodde var utraderad för många år sedan.

En kort historisk tillbakablick visar att redan i slutet av 1950-talet fick socialpolitiken i Sverige en ny inriktning. Boende på anstalter och andra institutioner ifrågasattes och en ny vårdideologi utvecklades som innebar att människor med fysiska funktionsnedsättningar skulle integreras i samhället. De stora anstalterna avlöstes successivt av ett offentligt omhändertagande i kommuner och landsting. Därefter tog hemtjänst och boendeservice över under 70- och 80-talen. För personer med intellektuella funktionsnedsättningar tog det ytterligare ett par decennier innan de stora vårdhemmen började avskaffas. 1986 kom den första rättighetslagen med möjlighet för den enskilde att överklaga ett beslut om en insats. Omsorgslagen omfattade endast personer med intellektuella funktionsnedsättningar och innebar att landsting och kommuner skulle avveckla sina institutioner. Lagen gav istället den enskilde rätt till bland annat plats i gruppbostad och daglig verksamhet.

Den stora skillnaden inträffade emellertid den 6 maj 1993 då Sveriges Riksdag fattade beslut om en ny lag, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Denna sociala reform, som saknar motsvarighet någon annanstans i världen, är en milstolpe i svensk socialpolitik! Reformen innebär att vi som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna har fått laglig rätt till bland annat personlig assistans för att kunna leva ett liv som andra i motsvarande ålder.
För första gången i svensk historia har vi fått verklig valfrihet och självbestämmande genom rättigheten att själva bestämma vem eller vilka vi vill ha assistans av, när, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Assistansreformen innebar ett nytt synsätt på rättigheter för personer med funktionsnedsättning som vuxit fram och vunnit erkännande. Assistansreformen möjliggör för personer med omfattande funktionsnedsättningar att vara subjekt i sina liv i stället för objekt för omhändertagande och vård.

Wetterberg vill nu återupprätta institutionerna. Objektifiera oss, våra medlemmar – personer med funktionsnedsättning. Göra oss till de ”föremål för insatser” som vi var innan vi fick rätten till personlig assistans. Vi upprörs över att en sådan människosyn fortfarande finns kvar men kan samtidigt inte oroas över den. Den är alltför främmande i dagens Sverige. En tillbakagång till hur det var innan LSS-reformens införande är helt enkelt inte möjlig. 

Vi vill slutligen också lyfta fram rapporten ”Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” som Socialstyrelsen har tagit fram. Den visar att assistansreformen är en kostnadseffektiv reform utifrån många aspekter jämfört med andra insatser. Enligt Försäkringskassan kan exempelvis 16 procent assistansberättigade arbeta på grund av sin personliga assistans och många av de ca 90 000 assistenter som är på väg in i arbetsmarknaden behöver inte leva på försörjningsstöd.

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2008 slår i artikel 19 fast att ingen får tvingas bo i särskilt boende och att människor med funktionsnedsättning har rätt till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Om Gunnar Wetterberg anser att personer med omfattande funktionsnedsättning inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde han ha protesterat innan Sverige ratificerade konventionen.

På samma vårdslösa sätt, fjärran från synen på oss med funktionsnedsättning som fullvärdiga medborgare, slänger Gunnar Wetterberg ur sig ett ifrågasättande av den föreslagna utökningen av diskrimineringsskyddet till att omfatta också tillgänglighet. Han ifrågasätter utredaren Hans Ytterbergs konstaterande att det inte kommer bli några stora kostnadsökningar, utan att samtidigt redogöra för det som är allmänt känt – att den lagstiftning vi har inte efterlevs och att det därför byggs, planeras och genomförs verksamhet i Sverige i dag i strid mot gällande bestämmelser. Detta leder till utestängning och diskriminering. Gunnar Wetterberg visar även här på ett synsätt fjärran från konventionen, enligt vilken staterna skall vidta ändamålsenliga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning på lika villkor ska få tillgång till fysisk miljö, kommunikationer, information och så vidare. Vi vill dessutom uppmärksamma SACO och Gunnar Wetterberg på den rapport svenska funktionshinderrörelsen i somras presenterade, som visar att det också ekonomiskt lönar sig med ett tillgängligt och användbart samhälle.

Anna Barsk Holmbom, debattör, ABH Utbildning och Rådgivning
Magnus Andén, ordförande, Föreningen JAG genom god man Cecilia Blanck 
Kathleen Bengtsson-Hayward, Förbundsordförande NHR 
Vilhelm Ekensteen, ordförande, IfA
Lars Hagström, ordförande FÖR
Thomas Jansson, förbundsordförande FUB
Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Emma Johansson, ordförande, STIL
Stefan Käll, assistansberättigad riksdagsledamot

Pelle Kölhed, förbundsordförande, Personskadeförbundet RTP

Agnetha Mbuyamba, förbundsordförande, RBU
Adolf Ratzka, Independent Living Institute
Meta Wiborgh, förbundsordförande, Hjärnkraft

Taggar: personlig assistans

Text: admin