Efter ett helt liv med rörelsehinder kan jag inte låta bli att jämföra förr och nu. Livet har tidvis känts som en kamp mot väderkvarnar och det har inte förändrats så mycket under årens lopp även om ”motståndarna” växlat.
Det slår mig att omgivningen ofta har små förväntningar på den som har dåliga ben och armar och ett slags beskyddarinstinkt infinner sig istället för uppmuntran. Då gäller det att inte ge avkall på sina mål och drömmar utan visa att man innerst inne är en helt vanlig människa.

Tack vare min envishet och ett bra nätverk lyckades jag som den första rullstolburna få min examen från lärarhögskolan i Malmö. Jag sökte på mina ämnesmeriter och blev antagen, vilket jag snabbt förstod var ett misstag efter-som jag var rörelsehindrad, för inte kunde en ”sådan” bli lärare.
Tur att den attityden fått stryka på foten och tur att jag inte blev utsparkad.
Under mitt långa yrkesliv, märkte jag aldrig några fördomar. Förväntningarna på mig var exakt de samma som på alla andra. Jag var en av dem och kände mig aldrig annorlunda, men så kom 65-årsdagen och några månader senare pensioneringen. Vilken chock!

Helt plösligt skulle jag rätta in mig i åldringarnas led med minimalt inflytande när det gällde hjälpen. Jag kände mig mer eller mindre omyndigförklarad. Alla skulle följa samma mall och ha så få synpunkter som möjligt.
Nu var det lagar och bestämmelser hit och dit som skulle följas och det har tidvis känts tungt att inte bli tagen på allvar.
Jag har slagits för mina åsikter och visst har jag nu nått en bra bit på väg, så det lönar sig att inte ge upp.

En tillvaro där alla, oavsett hjälpbehov, med sunt förnuft finge ta ansvar över sina liv och där alla beslut fattades med utgångspunkt från den enskildes förutsättningar står högst på min önskelista.
Jag kan till och med tänka mig att skriva under ett dokument i vilket jag helt tar på mitt ansvar för om något händer mig. Då skulle ingen behöva ha dåligt samvete. Kanske en utopi.
Att spontant kunna åka på en av alla utannonserade bussutflykter står också högt på min önskelista, men med undantag av DHR har jag inte hittat någon förening ens på distriktsnivå, som är intresserad av att tinga en tillgänglig buss även om sådan finns.
Jag undrar: ”Varför?” Även de komfortabla turistbussarna är otillgängliga. Anses vi inte tillräckligt lönsamma eller är vi en bromskloss i denna tid då många tycks ha så bråttom?

Tur att vi hunnit så långt att mötet med gemene man i det dagliga livet är helt naturligt.
Därför blev jag något förvånad när jag förmodligen i all välmening fick följande kommentar: ”Tänk att det kan vara ett så bra huvud på en så dålig kropp.”
Med ett leende på läpparna kunde repliken bara bli: ”Tur att det inte är tvärt om.”

Mona Joelsson är pensionerad lärare. Hon bor i Småland och skriver krönikor i SHT.

Den här artikeln har följande taggar:
äldre,

Text: admin