Var femte väljare lever med en funktionsnedsättning som påverkar den dagliga livsföringen. För många innebär det ett ofrivilligt utanförskap från delar av samhällslivet som de flesta tar för givna.
Både regeringsalliansens och oppositionens partier har fått stöd av dessa väljare. Ingetdera alternativet lever upp till förväntningarna. Det är tydligt att personer med funktionsnedsättningar inte företräds av den politiska makten.

Trots att regeringspartierna driver arbetslinjen och säger att alla ska ha möjlighet att arbeta utifrån sin egen förmåga så visar statistiken att sysselsättningsgraden för personer med en nedsatt arbetsförmåga sjunker. Den är nu nere på 50 procent. Arbetsmarknadsministern har aviserat en rad åtgärder på området men ännu har vi inte sett något resultat i form av en ökad sysselsättningsgrad. Samtidigt biter sig regeringen fast i sin repressiva socialförsäkringspolitik som fortfarande leder till att människor förlorar sin försörjning utifrån strikta tidsgränser, oavsett om deras hälsa eller arbetsförmåga förbättrats.
Med en förvånande nonchalans mot den lagstiftande församlingen och utskottsinitiativet om att stoppa utförsäkringarna, verkar regeringen låta politisk prestige gå före logik.

En fungerande arbetslinje förutsätter en socialförsäkring som är i samklang med arbetsmarknadspolitiken och skyddar den som har ohälsa och som inte kan jobba fullt ut. Tillgången till sjukvård, rehabilitering, hjälpmedel, arbetsträning och andra främjande insatser måste säkras innan människor slängs ut ur sjukförsäkringen och placeras i arbetsförmedlingens väntrum.
De personer som har en sådan funktionsnedsättning att ett lönearbete aldrig kommer att vara ett alternativ, måste garanteras en meningsfull vardag och en livslång trygg försörjning.
Oppositionspartierna har visserligen tagit strid för en humanare socialförsäkring, men sedan tar det slut.
Av partiernas respektive budgetmotioner att döma, så finns inte särskilt mycket mer att förvänta från oppositionen. Människor med funktionsnedsättning och funktionshinderspolitiken är förvånansvärt osynlig i deras budgetmotioner.

Som i så många andra sammanhang lyfts en rad olika grupper upp i de politiska förslagen. För barn, ungdomar, pensionärer, kvinnor, invandrare med flera finns en medvetenhet och en politisk analys, men varken för dessa grupper eller för befolkningen i stort, finns något uttalat funktionshinderperspektiv. Oppositionen verkar av budgetmotionerna att döma, helt sakna en funktionshindersanalys.
Den för funktionshindersrörelsen så viktiga frågan om att lagstifta mot bristande tillgänglighet nämns numera bara av Vänsterpartiet, trots att samtliga riksdagspartier (undantaget Moderaterna) talat sig varma för frågan i den senaste valrörelsen.

Tydligen är det så att den verklighet som personer med funktionsnedsättning lever i, inte är särskilt levande i det politiska medvetandet hos våra riksdagspartier.
Det är en verklighet som handlar om att människor med omfattande funktionsnedsättningar nekas personlig assistans för att deras grundläggande behov plötsligt omtolkas radikalt.

Den handlar om att SJ:s tåg ännu en vinter inte kan användas av de resenärer som använder rullstol, att arbetshjälpmedel och studiehjälpmedel inte finns fungerande förrän provanställningen eller studieterminen tagit slut och att elever med vissa funktionsnedsättningar konsekvent nekas den hjälp de behöver för att klara skolgången.
Föräldrar till barn med funktionsnedsättning måste göra avkall på arbete och fritid för att få vardagen att fungera.
Utanförskapet ökar bland dem som lever på kommunalt försörjningsstöd eller tvingas försörjas av sina anhöriga när det nekas tillträde till arbetsmarknaden på grund av nedsatt arbetsförmåga.

Sverige har förbundit sig att leva upp till FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Då rimmar det illa att förutsättningarna för delaktighet och jämlika villkor konsekvent är eftersatta inom område efter område.
Det är beklämmande att regeringspartierna inte tar aktiva initiativ i dessa frågor. När oppositionen inte heller driver på för att sätta funktionshinderspolitiken på dagordningen är det parlamentariska mandatet satt ur spel. Det är tydligt att politiken sviker var femte väljare.

Ingrid Burman är ordförande för Handikappförbunden (HSO)

Taggar: Ingrid Burman, FN-konventionen

Text: admin