I mitten av april blev jag arbetslös, och jag insåg ganska snart att det inte var något för mig. Fyra år hade förflutit sedan min senaste period av arbetssökande tog slut, och under de fyra åren hade jag helt lyckats förtränga hur det är att inte ha någonstans att gå på dagarna.
Jag började ta långpromenader där jag bor, på östra Södermalm i Stockholm. Staden ser annorlunda ut på vardagar än vad den gör på kvällar och helger. Den befolkas av helt andra människor – alkisar, pensionärer, långtidssjukskrivna och funktionshindrade. Jag överraskades över hur många personer med fysiska funktionsnedsättningar i min egen ålder jag såg driva runt. Jag var en av dem nu.

Min samhällsfunktion hade lika plötsligt som obarmhärtigt förändrats. Jag som brukade åka utomlands på affärsresor och gå på representationsluncher. Nu satt jag och drack kaffe ur en pappmugg på Medborgarplatsen klockan elva på förmiddagen, och var tvungen att då och då aktivt försöka undvika konfrontationer med alkisar.

Men att fastna i den där tanken om att bara vara ännu en decimal i statistiken över antal procent arbetslösa funktionshindrade är helt enkelt inte särskilt produktivt. Jag är ju inte en arbetslös funktionshindrad – jag är en arbetslös webbredaktör! Vanligtvis brukar jag inte definiera mig efter mina attribut, så varför skulle jag börja bara för att jag var arbetslös? Nu gällde det att ta sig i kragen och visa framfötterna!

Samtidigt kunde jag inte låta bli att minnas den där undersökningen om hur många arbetsgivare inom privat sektor som skulle kunna tänka sig att anställa funktionshindrade. Att sextio procent av de tillfrågade hade ställt sig tvekande. Jag är funktionshindrad i andras ögon hur mycket jag än intalar mig själv att jag främst är webbredaktör. Vad definierar oss egentligen – hur vi framstår i andras ögon eller hur vi själva betraktar oss?

Häromsistens satt jag på anställningsintervju på ett större medieföretag. Mot intervjuns slut frågade arbetsgivaren hur jag skulle ta mig till och från arbetet och om skulle det vara några problem på själva arbetsplatsen. Förmodligen med allra största välmening. Något säger mig dock att han inte ställde de här frågorna till sökanden utan funktionsnedsättning.
Är jag paranoid, eller är det här ett praktexempel på välviljans apartheid?
Det känns som om jag inte har rätt att definiera mig själv, att skapa en bild av mig själv, som de flesta andra har. Det har redan gjorts åt mig.

Mer läsning:

Läs fler krönikor av Fredrik Granath »
Fredriks blogg hittar du här »

Text: admin