Den som har funktionsnedsättning blir ofta den som hamnar ”mellan stolarna”. Ingen tycks heller riktigt bry sig om att det är så, ingen höjer rösten eller protesterar, inte ens vi själva.
Visst, från politiskt håll säger man att alla behövs och att alla arbetsinsatser är av värde, men det räcker med att se sig omkring för att förlora tron på dessa uttalanden.
Arbetslöshetsstatistiken bland personer med funktionsnedsättning talar sitt tydliga språk.
Regeringen säger sig ha genomfört en rad insatser för att förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få jobb och pekar på nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin och att den som har sjukersättning ska kunna arbeta delvis med avräkning på ersättningen.
Redan nu finns lönebidrag och aktivitetsersättning etc som arbetsgivaren kan få för att anställa en människa som har en funktionsnedsättning.Det är bra att det finns olika bidrag, men bara för att du har nedsatt rörelseförmåga så ska du inte automatiskt bli placerad i ett fack.
Enligt den nu förda politiken är det alltså arbetslinjen som ska ta oss människor med funktionsnedsättning ut ur fattigdom och arbetslöshet.Så sent som i mars presenterade Socialstyrelsen en rapport som visar att personer med funktionsnedsättning både har lägre inkomster och större utgifter än andra. Dessutom är vi överrepresenterade bland de som får ekonomiskt bistånd.
Om och om igen konstateras dessa nedslående ”sanningar” och sedan – vad väntar vi på?
I höst går vi till val och det är hög tid att vi frågar oss själva och våra folkvalda om det verkligen är meningen att människor med funktionsnedsättnng ska tvingas till förtidspension?
Allt hänger samman, tillgänglighet handlar inte bara om ramper till butiker och restauranger, det handlar lika mycket om att göra vägar till utbildning och arbetsliv tillgängliga.
Bara för att man inte kan ta sig in i en lokal ska man inte bli utesluten.
Det är inte okej att en arbetsgivare väljer att inte kalla dig till en anställningsintervju, eller att inte anställa dig för att lokalen är otillgänglig.
Det är inte okej att man ska tvingas avstå utbildningar för att skolor och universitet inte fungerar för den som har en rörelsenedsättning.
Och tänk själv, hur tror du det skulle vara att som nyutexaminerad bli uppringd av försäkringskassan och bli erbjuden förtidspension?
Jag vet, för det har hänt mig och det är ingen upplevelse jag önskar någon annan.
Varför händer sådant och varför är arbetsgivarna så rädda för att anställa någon som till exempel sitter i rullstol eller har svårt att gå?
Det finns undersökningar som visar att de arbetsgivare som – trots tvekan – anställt någon med funktionsnedsättning sedan blivit mycket nöjda med anställningen.
Oavsett om man sitter eller står och söker ett arbete som man har utbildning för så ska man kunna komma ifråga på samma villkor, allt annat är diskrimingering.
Även människor med funktionsnedsättning vill vara behövda, känna att man har en uppgift som alla andra.
Kanske är det så att folk i allmänhet har dålig kunskap om olika funktionsnedsättningar, man känner sig möjligen osäker på hur man ska bemöta personer med funktionsnedsättning.
Men jag tror att bästa sättet att komma bort från denna okunskap och osäkerhet är att se till att just möten sker och att vi alla inser att arbetsmarkandsproblemen för människor med funktionsnedsättning inte löses frikopplat från allt annat.
Åsa Lindqvist är arbetssökande och ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Den här artikeln har följande taggar:
arbete, utbildning, sjukersättning, val2010
Text: admin