Roland Håkansson och Margareta Persson har replikerat och haft invändningar mot min debattartikel om krisen i funktionshinderrörelsen. Båda säger sig dela min grundläggande analys av att det finns en kris inom funktionshinderrörelsen men därefter skiljer sig våra uppfattningar åt.

Stor del av Håkansson respektive Perssons svar uppehåller vid och argumenterar emot åsikter som jag överhuvudtaget inte för fram i artikeln. De erbjuder inte heller någon andra alternativa lösningar till den intellektuella krisen mer än det som Persson beskriver som "direkt aktion". Jag avser inte att kommentera deras argument om vare sig funkis-begreppet eller om USA och Storbritannien är värda att lyfta fram som föredömen kring tillgänglighet eller inte. Intressanta frågeställningar förvisso, men värda en egen debatt. Det jag bemöter är det som berör frågeställningen – hur får vi en samhällsförändrande funktionshinderrörelse?

Behövs det ett vi? Margareta ifrågasätter om det finns och behövs ett "vi", och tycks hävda att ett ”vi” förutsätter att vi sätter oss själva i en
offer/avvikarposition. Självfallet är det naturligt att många känner identitet främst med andra som har liknande funktionsnedsättning och de som finns i samma organisation. Men så är det också för bögar, flator, bisexuella och transpersoner och det har ändå inte förhindrat dem att samlas i en framgångsrik kamp mot diskriminering och att tränga igenom mediebruset med bland annat Pridefestivalen.
Det är också en vi-känsla som är präglad av stolthet och inget de ber om ursäkt för.

För mig är vi-känslan också ett uttryck för en solidaritet inom rörelsen och insikten att det är samma strukturer man bekämpar även om diskrimineringen tar sig olika uttryck för olika grupper. Det handlar självfallet inte om att acceptera vad som idag anses som ”normalt” utan om att vi gemensamt behöver ifrågasätta och förändra just de normer som gör att vi utestängs och marginaliseras.

Under 70-talet var funktionshinderrörelsens paroll ”Ett samhälle för alla” vilket fortfarande säger mycket vad det handlar om. Det är
också så att till stora delar är lagarna och politiken gemensam för alla
funktionshindergrupper.
Vi har inte olika diskrimineringslagar, socialförsäkringssystem eller skollagar för respektive grupp, reumatiker, hörselskadade, rörelsehindrade osv. Därför behövs en samhällsförändrande funktionshinderrörelse och därför anser jag att Margareta har fel i att det räcker med enskilda förbund driver sina krav var för sig.

Behövs det forskning? Både Roland och Margareta ifrågasätter att det behövs.
Självfallet behövs det ingen ytterligare forskning om vilken lutningsgrad på en ramp det maximalt ska vara, för att ta ett exempel. Men var finns den normkritiska forskningen och analysen om varför vi inte har kommit längre än vad vi har gjort trots alla politiska ställningstaganden?

Många förbund har insamlingsverksamhet för medicinsk forskning, men vilken funktionshinderorganisation samlar in pengar för forskning om makt, diskriminering eller om mänskliga rättigheter?
Förra året startade den stora europeiska forskningssatsningen "Disability Rights Expanding Accessible Markets (DREAM) som finansierar 14 doktorander som ska forska om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Projektet är utformat i samarbete med bl.a. europeiska funktionshinderorganisationer och doktoranderna ska även vara stationerade där under en tid.
I Norden deltar universitet från Island och Norge men naturligtvis inget från Sverige. Vilka konsekvenser tror Håkansson och Persson att detta får kunskapen om konventionens implementering, tolkning utifrån svensk rätt och antalet lärare som kan undervisa om konventionen i olika utbildningar?

Detta är bara ett av flera exempel jag skulle kunna nämna där Sverige och den svenska funktionshinderrörelsen halkar efter. Utvecklad normkritisk forskning och analys behövs för samhällsförändring eller som den amerikanske aktivisten och funktionshinderforskaren Paul Longmore uttryckt det: ”Varje social rörelse behöver understödjas av kritisk analys av de sociala och kulturella problem man försöker påverka. Därför behöver rörelsen utveckla en kader av intellektuella och forskare som kommer från rörelsen och med kontakter i den akademiska världen.”

Behövs en tankesmedja? I synnerhet Roland ifrågasätter detta men hans argument är något underliga, jag menar, självklart kan och ska en tankesmedja drivas av personer som har egen erfarenhet, att Roland inte förutsätter det framstår som obegripligt. Självfallet ersätter inte en tankesmedja vare sig enskilda förbund eller olika samverkansorgans arbete i specifika frågor. Men villkoren för opinionsbildning och har förändrats.

Idag spelar enskilda debattörer och tankesmedjor en dominerande roll i den mediala debatten. Utformningen av en tankesmedja kan ske på olika sätt. Om nu Roland tycker det är så förfärligt att se hur man gör i andra länder kanske han kan titta sig omkring i Sverige på olika exempel. Sektor3 är till exempel en tankesmedja som ett antal organisationer har startat för att driva att ”synliggöra, granska och väcka debatt” för att stärka och synliggöra det civila samhällets ställning. De arrangerar seminarier, forskarnätverk, rundabordssamtal och tar fram rapporter. På det sättet har de har vitaliserat debatten om civila samhället.

För att summera: Ombudsmannens tid är förbi. Välkommen tankesmedjan!

Lars Lindberg debattör med erfarenhet inom såväl nationell som internationell funktionshinderpolitik. Han är även medförfattare till boken "Funktionshinderpolitik – en introduktion"

Läs alla inlägg i debatten om krisen i funktionshinderrörelsen »

Taggar: Lars Lindberg, funktionshinderrörelsen

Text: admin