Vi möter många människor som under många år har varit utanför arbetsmarknaden och som kanske till och med aldrig haft något arbete. De har haft korta praktikperioder som alltid slutat med att de har fått lämna arbetsplatserna till och med under förnedrande omständigheter.
Arbetsgivarna har sagt rakt ut att det inte finns någon plats för dem och att de inte har någon användning för dem. Det här gäller människor med stora funktionsnedsättningar som ofta använder rullstol, samtidigt som de har behov av personlig assistans under en stor del av dygnets timmar.
I många fall är det personer som i decennier levat utanför arbetsmarknaden. De har med tiden utvecklat tankar om att de aldrig kommer att få ett riktigt jobb. Självklart skulle de vilja jobba, men de har helt enkelt förlorat hoppet.
Det som händer nu är att de får kallelse till arbetsförmedlingen och att deras läkarintyg inte längre gäller. Det är människor som knappt kan ta sig ur sängen än mindre till arbetsförmedlingen de dagar som kroppen värker. Nu upplever de en känsla av att möta en anonym byråkrati, ett maskineri som inte tar hänsyn till den drabbade människan eller individen.
Detta blir oerhört stressande eftersom de upplever att det inte tas hänsyn till deras dåligt fungerande kroppar och dagsform. Nu är det istället byråkratins regler och kulturer som råder. Många upplever att de förlorar sin identitet och att de inte längre räknas med i samhällsgemenskapen.
Vi hör de brukare som beskriver hur de kämpar emot maskineriet, hur de vill klaga och strida för sin integritet. Men vi hör också dem som redan har gett upp och ser sig själva som snälla och som inte vågar eller vill sätta sig upp mot en myndighetsperson.
Vi måste ha ett humant system och som utgår till hundra procent från brukarens egen livssituation istället för att följa regelverket till punkt och pricka.
Detta är en process som måste få ta den tid det tar. Det handlar för många om att kunna vänja sig vid tanken att man faktiskt har något att bidra med i samhället. Första steget borde vara att stärka självkänslan genom att respektera kroppen med dess smärtor och begränsningar. Men också att insatserna verkligen leder till arbete och inte slutar i ännu en stor livsbesvikelse. Vi är övertygade om att även personer med stora funktionsnedsättningar och begränsningar kan och vill arbeta, men då måste man utgå från individens möjligheter och inte byråkratins krav.
Håkan Högberg är aktiv i DHR i Göteborg
Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson är funktionshinderforskare vid Institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet
Den här artikeln har följande taggar:
Arbete, hälsa, sjukförsäkring
Text: admin