Jag blev uppringd i tjänsten tidigare i veckan. I luren har jag en kvinna i yngre medelåldern med barn i 10 – 12 års ålder. Vi kallar henne Carina. Hon har dessutom en man, ett hus, en bil – ja, allt sånt som en familj i Sverige kan ha idag. Och så har hon personlig assistans och det är det ju inte så många av våra nio miljoner invånare som har. Kombinationen familj och hemmaboende barn i skolåldern är det ännu färre som har.
Nu har kommunen fått en ny handläggare. Som nyanställd vill hon lära känna Carina och göra en ny behovsbedömning. Carina har personlig assistans utifrån ett LSS-beslut och kommunen som då står för kostnaden står också, i hennes fall, för utförandet. Det betyder att de personliga assistenterna är anställda av kommunen.
Någon av Carinas assistenter hade framfört synpunkter till ledningen. Delgivit sin syn på vad som skulle ingå i assistansen. Och fått med sig ledningen i synsättet. Så under mötet med den nyanställde kommuntjänstemannen får Carina veta att de personliga assistenterna är till för henne. Enbart henne. Det betyder i klartext att de till exempel inte får ta bort mannens tallrik från bordet efter avslutad måltid eller stryka hans skjortor när de stryker annan tvätt.
Jag kastades bakåt i tiden – 25 – 30 år vid hennes berättelse. Jag har upplevt precis detsamma! Men det var på tidigt 80-tal och nu skriver vi år 2009. Carina började berätta för mig – så som hon gjort för kommunens handläggare – hur viktigt det var att hon fick göra de här sakerna med hjälp av sin assistans, hur viktigt det var att hon fick vara delaktig, vara med och ge i familjen. Handläggaren förstod inte det utan hävdade sin tolkning av vad personlig assistans ska innehålla.
Jag förstod. Jag upplevde Carinas smärta som min egen. Hennes förtvivlan som min när hon säger – hur ska jag kunna behålla min man om jag inte kan vara med och dela på familjens arbetsuppgifter? Jag minns mina egna kamper för att få bestämma själv hur jag vill fördela arbetet i min familj när mina barn var små. Min kamp för att få känna och faktiskt också kunna bidra till familjens skötsel. Jag minns hur jag alltid fick ligga steget före. Använda list och charm – och kunskap om vad lagtexter och förarbeten säger. Men detta är ju länge sedan – före 1994 och rätten till personlig assistans – har vi ändå inte kommit längre?
Handläggaren avslutar mötet med Carina med att upplysa om att nu kommer det snart en ny lag som innebär att hon inte kommer ha rätt till personlig assistans eftersom hennes grundläggande behov understiger 20 timmar i veckan. Med personlig service, som den nya insatsen kommer heta, upplyser hon, kommer Carina inte ha rätt att välja assistent, än mindre styra och bestämma över innehållet i servicen.
Så tolkar alltså kommunanställda den insats som ännu bara finns på papperet. Så använder de den information de tror sig ha, till att hota och förtrycka.
Jag kunde bara ge Carina stöd i att stå emot, hävda sin rätt att vara kvinna, mamma och hustru. Och återkom till oss i DHR om frågan inte löser sig. Vi finns för att vi fortfarande behövs. Och vi delar erfarenheter och vi kan stärka och stötta varandra mot inskränktheten, dumheten och den socialmoralistiska hållning som fortfarande i så hög grad präglar verksamhet i kommunal regi. Mitt hjärta blöder för den ovärdiga kamp som Carina tvingas ta idag – en kamp som jag hoppades var historia.
Text: admin