I nio decennier har vårt förbund kämpat för att vi med nedsatt rörelseförmåga ska samma möjligheter som andra. Sverige och världen har förändrats en hel del sedan 1923, men även om förutsättningarna på det stora hela drastiskt förbättrats har vi lång väg kvar innan vi ses som den självklara del av den mänskliga mångfalden som vi är, innan vi har samma möjligheter och rättigheter som andra.
Det är ingen tvekan om att DHR behövs och har en viktig roll att fylla. Vi behövs som en samlingsplats. Vi behövs som en stark röst för våra rättigheter.
Frågan vi måste ställa oss är vad som krävs för att vi ska kunna fortsätta anta denna utmaning i en tid då samhället runt omkring blivit hårdare för den som inte uppfyller normen? Samtidigt som viljan att gå med i en intresseorganisation av vårt slag minskar.
Engagemanget finns, det ser vi runt omkring oss och det visar också undersökningar och trender. Människor har ett ideellt engagemang och vill vara med och förändra. I DHR ska vi välkomna, samla och uppmuntra detta engagemang!
Vid höstens avslutning av projektet med organisationsutvecklare lyfte jag fram tre faktorer som jag tror är avgörande. Faktorer som vi själva har makten över:
1. Med allt för få röster i vår omvärld som tar ställning för våra rättigheter samtidigt som andra tycker att vi har det för bra, eller helt enkelt inte anser att vi ska räknas, kan vi inte vara ljumma. Vi ska vara tydliga, både i ord och i handling. För saken. För vår egen legitimitet. För vår rätt att föra talan för de vi företräder.
2. Vi ska medvetet jobba med jämn könsfördelning bland våra förtroendevalda och på allvar vända oss till och välkomna våra yngre medlemmar och de som blir för gamla för vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade.
Jag tror det är viktigt att vi inte tror att vi ska hitta en verksamhet som passar alla, utan i stället rikta in oss på variation. Vi är i olika åldrar, av olika kön och olika sexuell läggning, vi har skilda uppfattningar om tro och religion och vi har olika etnisk bakgrund, vi bor på landsbygd och i stad, en del oss jobbar, andra står utanför arbetsmarknaden och så vidare. Dessa variationer är en styrka.
3. Vi ska självklart bedriva vår verksamhet tillgängligt och användbart! Något annat är otänkbart! Förväntar vi oss att välkomnas som likvärdiga medborgare, måste vi själva välkomna andra på samma självklara sätt.
Jag önskar DHR och oss alla ett riktigt bra, starkt, utvecklande och uppmärksammat jubileumsår!
Text: Maria Johansson